Reflektion v.22

Min del av utställningen var fyra tv apparater som visade kontinueligt vad jag hade gjort under min tid i processen, att filma olika saker. Jag försökte med filmklippen visa skillnaden mellan att filma till exempel en anka, ett övergångsställe och människor i rörelse i innerstan. Vad jag insåg sedan var att det som verkligen fascinerade mig med filmandet var vad som händer specifikt när man filmar människor. Därför blev fokuset mer att försöka åskådliggöra vad som händer där. Jag blev mer och mer varse om skillnaden mellan att filma något, att observera något utan kamera och framförallt att titta på det man filmat. Mycket av den kommunikationen jag märkte i stunden när jag filmade personerna var borta när jag kollade på filmklippen igen. Nike noterade detta när vi pratade om verken och jag tycker hon har rätt. Men hur åskådliggör jag denna interaktion? Hur gör jag det tydligare vad som hände där och då?
Jag upplevde det som att när jag filmade var detta ett sätt att distansiera mig själv från omgivningen, jag stod med speciella verktyg personerna omkring mig inte hade. Denna distans mellan mig som åskådare och dom jag filmat blev ännu större när jag kollade på klippet efteråt. Därför syndes inte interaktionen så tydligt. Jag vill berätta om denna distans, men jag vill samtidigt berätta om interaktionen. HUR GÖR JAG? Fast i en paradox :S GAAAH. Lösningen blev att börja nånstans, försöka åskådliggöra något tydligare och hoppas på att man kan få med det andra. Jag började kolla på naturfilmer, för där vet jag att man med hjälp av speakerröster på ett sätt distansierar sig från vad man kollar på

Jaja nu kommer jag med ytterliggare en youtube länk, men här kan man se en väldigt grym scen, fast David Attenborough mjuka och förtroendeingivande röst gör att man ändå slipper ascociera för mycket med offret.
Jag började leta efter passager, framförallt i planet earth (för den är så fin att titta på :)) Och jag letade och letade. Såg avsnitt efter avsnitt. Hittade väl små saker som passade ganska väl fast mycket blev rätt kasst att klippa in i mina filmers sammanhang.
Sen fick jag en komplimang att jag hade en bra berättarröst och att det va roligt att lyssna på mig, och jag smälter ju såklart för den. Jag började leta efter sätt att återskapa den typen av speakerröst som david har fast i mitt sammanhang. Det föll rätt platt.
Tredje gången gillt, jag fick hjälp från älsklingen att spela in en intervju med mig om vad filmerna handlar om för mig. Resultatet blev schysst, fast jag får se hur pinsamt det känns imogron ;)
Jaja har varit ett underbart, jobbigt, frustrerande, fint, fult, vackert, knasigt, mångsidigt, intressant, humoristiskt, kafferepskt, kernelldyrkande, jobbigt, men framförallt spännande och utvecklande år och nu kan man väl bara säga adjö (så här långt)

Reflektion v.21

Genomskinlighet, tydlighet. Att stå för något, att vara uppriktig, ärlig och "dela med sig". Skrev precis en kortare text där jag gick lite till angrepp mot lärarlaget, fast kände nu att jag får nog tona ner min kritik. För mig handlar läraryrket väldigt mycket om tydlighet och uppriktighet. Bara genom att själv stå för dom ledorden kan man nå den metakognitionen så ofta hyllad på denna utbildning, och speciellt på bildinriktningen. Metakognitionen handlar ju om att synliggöra lärandet, att göra det tydligt och kanske genomskinligt för eleven, så man själv kan förstå hur man kan gå vidare. Bildämnet får ofta leva utan denna tydlighet och genomskinlighet, det enda i vad jag här lite förenklat och plumpt kallar för den traditionella bildundervisningen som blir tydligt och genomskinligt är skillnaden mellan fint och fult, fast eftersom det är förbjudet att använda ordet fult blir även detta verktyg raderat. I denna process jag trodde jag var färdig med i och med utställningen har det oftast handlat om att jag själv ska åskådliggöra var jag vill ta projektet vidare med hjälp av seminariegrupp och seminarieledare. Därför känns det som en besvikelse när gruppen och ledaren inte signalerat att jag "måste" föra projektet vidare, utan detta ska tas som en sista instans i projektet.
Jaja nog om detta, veckan var fantastisk med utställningar, diskussioner och att på allvar få ta del av dom andra studenternas verk och processer. Det är ju trots allt två skilda saker att läsa sig till en konstnärlig process och prata om den med personen som genomlevt den ;S
Min dom efter mötet med Nike och Mattias var att jag kan föra projektet vidare, att min presentation var inte så tydlig. Hur ska jag då visa på denna tydlighet? fortsättning följer.