Reflektion v.39

Var det något jag tog med mig från LAU 200 kursen(kurserna) var det Michail Bakhtin och hans dialogiska förhållningssätt. Jag tänker inte regogöra för hans teori, för det tror jag inte jag kan såhär på rak hand, vad jag kan däremot är att redogöra för vad jag tog med mig av hans tänkande och hur jag tycker det va relevant just denna vecka. Som jag förstår Bakhtin hävdar han att det pågår ständigt en kamp mellan dialog och monolog. Vissa röster vill arbeta emot en spridning av monologen, alltså att en talar och en lyssnar "They say jump you say how high". Vissa röster vill arbeta emot dialogen, samtalet mellan människor. Att vara dialogisk handlar om så mycket mer än att "prata med människor", det handlar om att aktivt försöka skapa en dialogiskt sammanhang där röster får möjlighet att höras och synas (om man nu kan se en röst). Dialogen är alltså också så mycket mer än ett samtal, vi kan vara med och skapa en stor dialog oss emellan. På vilket sätt är då detta relevant för vad jag fick uppleva denna vecka? Självklart hade vårat seminarium om sokratiska samtal otroligt mycket med detta att göra, där är dialogen otroligt central, men det var framförallt i dagarna därefter som mina funderingar kring dialogen och att mötas drogs igång.
Våran basgrupp var och kollade på utställningar från konstbiennalen och två verk stod ut för mig i mängden, en var ett videokollage som kallades "Doomed" (tror jag) där actionscener ur katastroffilmer välldes över en. Som religionsintresserad drog detta mitt intresse, domedagen, tanken att vi lever i den yttersta tiden är centrala tankar i många livsåskådningar, i religiöst sammanhang har jag alltid upplevt att domedagstanken borde vara något av en befrielsetanke, något väldigt positivt på många sätt, en ny tidålder där vi slipper dom otaliga problem och krämpor denna tidsålder innebär. I filmerna videokollaget eller installationen bygger på verkar domedagstankarna bara vara fokuserat kring hot av olika slag, utomjordingar, naturkatastrofer etc, och vad som hotas är våran civilisation. Tänk Independence day, rymdskeppet attackerar först och främst vita huset och när det har exploderat jämnas husen omkring med marken likt en svallvåg.
Det andra verket som stod ut var Pushwagners "Soft City", om en dag i staden "Soft City" Man fick följa en familj en dag i denna stad, en stad med oändligt många invånare som alla jobbade på Soft Inc, alla såg exakt likadana ut. Husen såg exakt likadana ut, stora gråa fyrkanter med hundratals fyrkantiga fönster i. Mamman i familjen gick till en supermarket som var ägd av Soft inc, alla andra mammor gick till samma livsmedelsaffär, alla gjorde allt likadant och alla såg likadana ut. Detta var en stad där olikheter tollererades så lite att dom enda gångerna man såg någon sticka ut från mängden var i små flyktiga tankebubblor där personen i fråga tänkte sig bort till en annan plats.
Dom två verken hängde ihop för mig, den ena berättade om hotet emot vårat gemensamma, våran civilisation och den andra om hotet med vårat gemensamma, vår civilisation. Båda berättelserna är otroligt starka och båda har potentialitet att vara monologiska och dialogiska till sin karaktär, normerande och dömande. Precis som man själv löper risken att bli monologisk när man går i försvar för ett synsätt framför ett annat. Där risken är som störst att döda dialogen i min mening är där tankar och föreställningar om att hotet mot vårat gemensamma är starkt. Michael Azar hade ett seminarium där han pratade om politiska strategier som handlar om att ena oss emot en gemensam fiende, den som inte är del av den nationella, eller politiska eller rasmässiga eller kulturella gemenskapen. Vilka förödande konsekvenser ett sådant samhälle får när sådana politiska strategier går i land har vi otaliga exempel på, men så länge man som medmänniska eller pedagog eller varelse är villig och vågar att möta människor i dialog tror jag ändå man kan arbeta emot sådana tendenser.
Eftersom jag skrivit mycket om dialogen kan jag väl slå ett slag för argumenterande oxå med detta klipp

Reflektion v.38

Varför är det så svårt att sammanfatta denna vecka? Så mycket hände, intensivaste veckan änsålänge på utbildningen men ändå känns det svårt att sammanfatta. Kanske intensiviteten är anledningen att veckan är svår att sammanfatta. Självporträttet i skräp känns hursomhelst som det mest självklara konkreta att hänga upp sig kring i en text som denna. Vi fick alla två dagar på oss att sammanställa ett självporträtt gjort av skräp vi hade hemma. Precis när vi började kännde jag att jag ville starta direkt utan några klara idéer om exakt vad det skulle ta vägen. Jag hade en flyttkartong med mig och några få andra skräpsaker, jag har precis flyttat så det va allt i skräpväg jag kunde hitta hemma. Flyttlådan blev min utgångspunkt för porträttet, dels för att det är just nyinflyttad jag känner mig på många plan, men också för att jag tänkte att flyttlådan representerar förändring, något som jag också upplever väldigt starkt just nu. Porträttet blev sedan en massa spretiga saker och olika element jag upplevde kunde ge känsla av förändring och rörelse.
Mitt i arbetet tog jag några steg tillbaka, iakttog vad jag höll på att skapa och såg en klump skräp, inget mer. Jag skrev i föregående veckas reflektion att jag uppskattade det annorlunda tillvägagångssättet jag tvingades att applicera i utbildningens höga tempo, jag va tvungen att ta mig utanför min "comfort zone", den veckan upplevde jag det som något väldigt positivt. Några dagar senare, alltså under vecka 48 hade känslan vänts om totalt. Jag kände att jag hade lagt ner en massa tid på något jag kände var en grotesk skrothög, en skrothög jag dessutom ska stå och berätta om och på något sätt stå tillsvars för dagen efter. Det spännande i processen var dock att denna kris inträffade först när jag var någorlunda klar med arbetet, jag kände ingenting av problemet första dagen när arbetet var ett utforskande, fast mitt i allt hade den dömande sidan av mig vaknat till liv. Några jobbiga timmar följde men jag bestämde mig att inte skrota allt utan putsa lite på det jag skapat och sedan stå för det jag gjort så gott det går. Med facit i hand är jag glad att jag tog det beslutet, porträttet togs inte emot som jag hade förväntat mig men det va roligt att läsa associationslapparna gruppen som iakktagit skrothögen lade fram; manlighet, brutalitet och kaos är dom tre associationerna jag kommer ihåg mest, ingen va något av i närheten av vad jag funderade på när jag jobbade med den, ännu en gång visar det sig att man ska lyssna på Gadamer och gänget.
Veckans tema var identitet, ett område som ständigt är under luppen i nästan allt jag tidigare läst på universitetet i någon mening, men för mig är film nog en av dom bästa forum jag känner man kan arbeta med identitet, för mig står en film ut som den som betytt en hel för mig och givit mig perspektiv på tillvaron. Många känner säkert till filmen fast jga känner ändå att det finns en ypperlig poäng att föra fram den i detta sammanhang, här kan du se en (ganska dålig) trailer på filmen

Reflektion v.37

Här sitter jag tillsammans med en äldre dam på avenyn. Jag spelar låten "Looking out my back door" med Creedence till henne, ingen riktig anledning att det just blev den låten mer än att jag kunde den redan innan och den har en ganska enkel text. Jag har valt att klä ut mig, inte så mycket att det påminner om en halloween kostym men ändå tillräckligt för att det ska vara tydligt att jag är utklädd. Jag gick omkring avenyn och letade upp personer som satt ensamma som damen på bilden och spelade en låt för dom, reaktionerna va väldigt olika, allt från likgiltighet till glädje till pinsamhet. Men varför gjorde jag det?
Vi fick i uppgift att försöka förändra det offentliga rummet på något vis. Frågor om det offentliga rummet har varit i cirkulation i mitt huvud under en längre tid men konstigt nog hittade jag inte det där området som jag verkligen skulle vilja förändra och som jag trodde jag kunde förändra. Kanske har mina tankar varit alltför fokuserade på vad jag upplevde som problem med det offentliga rummet.Tankar som oftast cirkulerar kring makt och inflytande, att det finns starka krafter som vill inskränka på ens inflytande och plats i offentligheten. Krafter som agerar på ett så subtilt plan många gånger att många inte upplever sig inskränkta eller kränkta. Mitt engagemang har oxå oftast fokuserat kring internet som offentligt rum ska tilläggas, här är en film som på ett härligt sätt handlar om internetfrågor http://www.youtube.com/watch?v=_yxHKgQyGx0.
Jag tycker att jag känner mig begränsad i vissa offentliga rum, framförallt stadsmiljöer, och detta va något jag ville utmana med mitt spelande och sjungande. Det som oxå var intressant var just reaktionerna som jag redan tidigare berättat var väldigt blandade. Anledningen till att jag klädde ut mig var att jag ville flörta lite med superhjältevärlden där så snart man tar på sig sin uniform blir det helt plötsligt möjligt och legitimt att göra helt andra saker än man kunde göra utan uniformen, på samma sätt som olika möjligheter och begränsningar kommer med olika masker, uniformer, roller eller vad man vill kalla det.
Vad har nu projektet och veckan gjort för mig? Mitt vanliga sätt att angripa nya projekt eller uppgifter är att först och främst göra ett rigoröst tänkande fram och tillbaka, hitta något som jag känner att jag vill göra och sen älta flera gånger fram och tillbaka om jag ska göra det eller inte. Detta var inte möjligt nu utan jag fick acceptera ett annat sätt att ta mig an uppgiften än jag är van vid, med facit i hand tror jag det va positivt personligen, jag börjar mer och mer förstå en annan process än den jag är van och bekväm i.
Innan jag började läsa igen tog jag ett halvår studieuppehåll, det va en tid fylld av arbete och fritid men det saknades något, jag kände mig inte utmanad. Nu har det gått två veckor på terminen och jag har spelat gitarr inför främlingar och visat upp när jag gör samma sak inför 90 personer och jag kan lungt säga att behovet är fyllt för stunden.