En liten film om nånting viktigt

3 saker ...

Douche vs Turd

Ang valet (detta är min ritade nyhet)
Musiken är tagen från Southpark

Ett livs historia

Solen sken idag. Det sägs att solen ger en energi, ja vissa hävdar att allt solen är är energi. Att solstrålen per definition är energi. Undrar om det stämmer, isåfall finns det andra saker som kan ge en energi? finns energin där ute i världen att plocka upp när man behagar eller tar det energi att samla energi? Han visste att oavsett vad han svarade på frågan hade svaret varit otillräckligt, det fanns en bra fråga, och för honom räckte det för nu. Det var trots allt ingen fråga som behövde något akut svar, ingen deadline fanns till det och inga förpliktelser mot någon specifik person begränsade eller satte ramverk till hans dagdrömmande, i alla fall var det det han intalade sig själv. Det gav honom ro.
Solen sken idag, oftast såg han det som ett gott tecken, att det fanns något att luta sig tillbaka mot, "ja solen skiner ju trots allt idag" kunde man ju alltid säga trots allt. Det kändes otroligt skönt att kunna yttra just dom orden "ja solen skiner ju trots allt idag" och mena det man sa. Vissa skulle nog ta det som en självklarhet tänkte han, att det är självklart man kan vara så positiv, banal och enkel ibland att man får lov att säga "ja solen skiner ju trots allt idag". För honom var det inte så. Varför visste han inte säkert, det var som om han hade lärt sig något som han antog alla andra inte greppade. Som om han var den ensamme mannen som såg i en värld fylld av blinda människor. Men denna tanke gav honom inte ro, för honom blev dom möjliga konsekvenserna av den insikten tudelat och inget av alternativen tyckte han om, det ena svaret skulle vara att han har fel och är en självupptagen pseudointellektuell snobb, den andra konsekvensen att han hade rätt innebar för honom att det inte fanns något hopp kvar och man lika gärna kunde ge upp. Nä nu blev det alldeles för mörkt tänkte han. Det är bäst jag struntar i att fundera i dom banorna, det leder ju tydligen inte till något bra, tänkte han.
Plötsligt ringde det i porttelefonen, "konstigt" tänkte han, "brorsan skulle ju komma och hälsa på, fast det va ju först om några timmar". Han svarade i telefonen och visst var det brorsan, "tjena, är det ok om man kommer upp? Slutade på jobbet lite tidigare idag". Nu stod han faktiskt inför ett ganska jobbigt dilemma, trots att det mesta han gjort under dagen varit att spela spel och dagdrömma hade han skolarbete att göra klart. Det fanns ingen tid att tänka över hur han skulle göra. "Jag kommer ner istället" sa han och tog med sig boken han skulle läsa klart under armen, jag får nog några timmar att skumma igenom boken tänkte han och gick ut.

Reflektion v.22

Min del av utställningen var fyra tv apparater som visade kontinueligt vad jag hade gjort under min tid i processen, att filma olika saker. Jag försökte med filmklippen visa skillnaden mellan att filma till exempel en anka, ett övergångsställe och människor i rörelse i innerstan. Vad jag insåg sedan var att det som verkligen fascinerade mig med filmandet var vad som händer specifikt när man filmar människor. Därför blev fokuset mer att försöka åskådliggöra vad som händer där. Jag blev mer och mer varse om skillnaden mellan att filma något, att observera något utan kamera och framförallt att titta på det man filmat. Mycket av den kommunikationen jag märkte i stunden när jag filmade personerna var borta när jag kollade på filmklippen igen. Nike noterade detta när vi pratade om verken och jag tycker hon har rätt. Men hur åskådliggör jag denna interaktion? Hur gör jag det tydligare vad som hände där och då?
Jag upplevde det som att när jag filmade var detta ett sätt att distansiera mig själv från omgivningen, jag stod med speciella verktyg personerna omkring mig inte hade. Denna distans mellan mig som åskådare och dom jag filmat blev ännu större när jag kollade på klippet efteråt. Därför syndes inte interaktionen så tydligt. Jag vill berätta om denna distans, men jag vill samtidigt berätta om interaktionen. HUR GÖR JAG? Fast i en paradox :S GAAAH. Lösningen blev att börja nånstans, försöka åskådliggöra något tydligare och hoppas på att man kan få med det andra. Jag började kolla på naturfilmer, för där vet jag att man med hjälp av speakerröster på ett sätt distansierar sig från vad man kollar på

Jaja nu kommer jag med ytterliggare en youtube länk, men här kan man se en väldigt grym scen, fast David Attenborough mjuka och förtroendeingivande röst gör att man ändå slipper ascociera för mycket med offret.
Jag började leta efter passager, framförallt i planet earth (för den är så fin att titta på :)) Och jag letade och letade. Såg avsnitt efter avsnitt. Hittade väl små saker som passade ganska väl fast mycket blev rätt kasst att klippa in i mina filmers sammanhang.
Sen fick jag en komplimang att jag hade en bra berättarröst och att det va roligt att lyssna på mig, och jag smälter ju såklart för den. Jag började leta efter sätt att återskapa den typen av speakerröst som david har fast i mitt sammanhang. Det föll rätt platt.
Tredje gången gillt, jag fick hjälp från älsklingen att spela in en intervju med mig om vad filmerna handlar om för mig. Resultatet blev schysst, fast jag får se hur pinsamt det känns imogron ;)
Jaja har varit ett underbart, jobbigt, frustrerande, fint, fult, vackert, knasigt, mångsidigt, intressant, humoristiskt, kafferepskt, kernelldyrkande, jobbigt, men framförallt spännande och utvecklande år och nu kan man väl bara säga adjö (så här långt)

Reflektion v.21

Genomskinlighet, tydlighet. Att stå för något, att vara uppriktig, ärlig och "dela med sig". Skrev precis en kortare text där jag gick lite till angrepp mot lärarlaget, fast kände nu att jag får nog tona ner min kritik. För mig handlar läraryrket väldigt mycket om tydlighet och uppriktighet. Bara genom att själv stå för dom ledorden kan man nå den metakognitionen så ofta hyllad på denna utbildning, och speciellt på bildinriktningen. Metakognitionen handlar ju om att synliggöra lärandet, att göra det tydligt och kanske genomskinligt för eleven, så man själv kan förstå hur man kan gå vidare. Bildämnet får ofta leva utan denna tydlighet och genomskinlighet, det enda i vad jag här lite förenklat och plumpt kallar för den traditionella bildundervisningen som blir tydligt och genomskinligt är skillnaden mellan fint och fult, fast eftersom det är förbjudet att använda ordet fult blir även detta verktyg raderat. I denna process jag trodde jag var färdig med i och med utställningen har det oftast handlat om att jag själv ska åskådliggöra var jag vill ta projektet vidare med hjälp av seminariegrupp och seminarieledare. Därför känns det som en besvikelse när gruppen och ledaren inte signalerat att jag "måste" föra projektet vidare, utan detta ska tas som en sista instans i projektet.
Jaja nog om detta, veckan var fantastisk med utställningar, diskussioner och att på allvar få ta del av dom andra studenternas verk och processer. Det är ju trots allt två skilda saker att läsa sig till en konstnärlig process och prata om den med personen som genomlevt den ;S
Min dom efter mötet med Nike och Mattias var att jag kan föra projektet vidare, att min presentation var inte så tydlig. Hur ska jag då visa på denna tydlighet? fortsättning följer.

Reflektion v,20

Forsätter fortsätter fortsätter. Forsätter fortsätter och fortsätter lite mer. Har i mitt senaste inlägg ifrågasatt mina egna ord i denna blogg. Med lite avstånd till inlägget ser jag att jag både har rätt och har fel i det jag skrev. Denna text är till viss del ett ramverk som är en konstruktion, det är något som skapas i stunden när jag skriver det, något utöver det jag gör och skapar i övrigt. Det är till viss del pynt eller strössel eller make up eller whatever. Man får väl helt enkelt lära sig att förhålla sig till den sidan av skrivandet. Jaja
Tillbaka till veckan som gått. Jag är helt klar med hur min utställning kommer att se ut, det blir ett par olika tvapparater jag lyckades låna som ska arrangeras på ett sätt runt boxar som ska likna en stad. Alla filmer handlar om stadsrummet, alla filmer innehåller klipp från innerstan. Alla klipp har varelser i stadsrummet som sitt huvudfokus, förutom en där övergångsstället ställs i förgrunden. Varför valde jag att göra min utställning på detta vis? Jo mitt huvudintresse har handlat om filmandet, vad jag märkte var att det mest roliga att filma var framförallt människor, men att filma folk i ansiktet och verkligen bli smutsig på det viset hade varit för mig för endimensionellt, ett försök att provocera fram något utan att ge "offret" en chans att försöka värja sig. Filmandet man möter i övervakningssamhället är trots allt filmande som är "in your face" på ett uppenbart sätt, det är "in your face" på ett subtilt sätt. Jag hade kunnat intervjua människor och se vad som händer då, det hade varit ett sätt att föra projektet vidare, fast en väg jag inte valde att ta. Jag hade idén att intervjua folk om att bli filmade, lite meta nivå där :). Nu är tiden för kort för att försöka mig på detta dock.
Det har som nämnts tidigare inte varit en helt enkel tid i mitt liv nu och det känns överlag väldigt skönt att kunna sätta punkt för detta och ta ledigt ledigt.
Peace out