Var det något jag tog med mig från LAU 200 kursen(kurserna) var det Michail Bakhtin och hans dialogiska förhållningssätt. Jag tänker inte regogöra för hans teori, för det tror jag inte jag kan såhär på rak hand, vad jag kan däremot är att redogöra för vad jag tog med mig av hans tänkande och hur jag tycker det va relevant just denna vecka. Som jag förstår Bakhtin hävdar han att det pågår ständigt en kamp mellan dialog och monolog. Vissa röster vill arbeta emot en spridning av monologen, alltså att en talar och en lyssnar "They say jump you say how high". Vissa röster vill arbeta emot dialogen, samtalet mellan människor. Att vara dialogisk handlar om så mycket mer än att "prata med människor", det handlar om att aktivt försöka skapa en dialogiskt sammanhang där röster får möjlighet att höras och synas (om man nu kan se en röst). Dialogen är alltså också så mycket mer än ett samtal, vi kan vara med och skapa en stor dialog oss emellan. På vilket sätt är då detta relevant för vad jag fick uppleva denna vecka? Självklart hade vårat seminarium om sokratiska samtal otroligt mycket med detta att göra, där är dialogen otroligt central, men det var framförallt i dagarna därefter som mina funderingar kring dialogen och att mötas drogs igång.
Våran basgrupp var och kollade på utställningar från konstbiennalen och två verk stod ut för mig i mängden, en var ett videokollage som kallades "Doomed" (tror jag) där actionscener ur katastroffilmer välldes över en. Som religionsintresserad drog detta mitt intresse, domedagen, tanken att vi lever i den yttersta tiden är centrala tankar i många livsåskådningar, i religiöst sammanhang har jag alltid upplevt att domedagstanken borde vara något av en befrielsetanke, något väldigt positivt på många sätt, en ny tidålder där vi slipper dom otaliga problem och krämpor denna tidsålder innebär. I filmerna videokollaget eller installationen bygger på verkar domedagstankarna bara vara fokuserat kring hot av olika slag, utomjordingar, naturkatastrofer etc, och vad som hotas är våran civilisation. Tänk Independence day, rymdskeppet attackerar först och främst vita huset och när det har exploderat jämnas husen omkring med marken likt en svallvåg.
Det andra verket som stod ut var Pushwagners "Soft City", om en dag i staden "Soft City" Man fick följa en familj en dag i denna stad, en stad med oändligt många invånare som alla jobbade på Soft Inc, alla såg exakt likadana ut. Husen såg exakt likadana ut, stora gråa fyrkanter med hundratals fyrkantiga fönster i. Mamman i familjen gick till en supermarket som var ägd av Soft inc, alla andra mammor gick till samma livsmedelsaffär, alla gjorde allt likadant och alla såg likadana ut. Detta var en stad där olikheter tollererades så lite att dom enda gångerna man såg någon sticka ut från mängden var i små flyktiga tankebubblor där personen i fråga tänkte sig bort till en annan plats.
Dom två verken hängde ihop för mig, den ena berättade om hotet emot vårat gemensamma, våran civilisation och den andra om hotet med vårat gemensamma, vår civilisation. Båda berättelserna är otroligt starka och båda har potentialitet att vara monologiska och dialogiska till sin karaktär, normerande och dömande. Precis som man själv löper risken att bli monologisk när man går i försvar för ett synsätt framför ett annat. Där risken är som störst att döda dialogen i min mening är där tankar och föreställningar om att hotet mot vårat gemensamma är starkt. Michael Azar hade ett seminarium där han pratade om politiska strategier som handlar om att ena oss emot en gemensam fiende, den som inte är del av den nationella, eller politiska eller rasmässiga eller kulturella gemenskapen. Vilka förödande konsekvenser ett sådant samhälle får när sådana politiska strategier går i land har vi otaliga exempel på, men så länge man som medmänniska eller pedagog eller varelse är villig och vågar att möta människor i dialog tror jag ändå man kan arbeta emot sådana tendenser.
Eftersom jag skrivit mycket om dialogen kan jag väl slå ett slag för argumenterande oxå med detta klipp
Våran basgrupp var och kollade på utställningar från konstbiennalen och två verk stod ut för mig i mängden, en var ett videokollage som kallades "Doomed" (tror jag) där actionscener ur katastroffilmer välldes över en. Som religionsintresserad drog detta mitt intresse, domedagen, tanken att vi lever i den yttersta tiden är centrala tankar i många livsåskådningar, i religiöst sammanhang har jag alltid upplevt att domedagstanken borde vara något av en befrielsetanke, något väldigt positivt på många sätt, en ny tidålder där vi slipper dom otaliga problem och krämpor denna tidsålder innebär. I filmerna videokollaget eller installationen bygger på verkar domedagstankarna bara vara fokuserat kring hot av olika slag, utomjordingar, naturkatastrofer etc, och vad som hotas är våran civilisation. Tänk Independence day, rymdskeppet attackerar först och främst vita huset och när det har exploderat jämnas husen omkring med marken likt en svallvåg.
Det andra verket som stod ut var Pushwagners "Soft City", om en dag i staden "Soft City" Man fick följa en familj en dag i denna stad, en stad med oändligt många invånare som alla jobbade på Soft Inc, alla såg exakt likadana ut. Husen såg exakt likadana ut, stora gråa fyrkanter med hundratals fyrkantiga fönster i. Mamman i familjen gick till en supermarket som var ägd av Soft inc, alla andra mammor gick till samma livsmedelsaffär, alla gjorde allt likadant och alla såg likadana ut. Detta var en stad där olikheter tollererades så lite att dom enda gångerna man såg någon sticka ut från mängden var i små flyktiga tankebubblor där personen i fråga tänkte sig bort till en annan plats.
Dom två verken hängde ihop för mig, den ena berättade om hotet emot vårat gemensamma, våran civilisation och den andra om hotet med vårat gemensamma, vår civilisation. Båda berättelserna är otroligt starka och båda har potentialitet att vara monologiska och dialogiska till sin karaktär, normerande och dömande. Precis som man själv löper risken att bli monologisk när man går i försvar för ett synsätt framför ett annat. Där risken är som störst att döda dialogen i min mening är där tankar och föreställningar om att hotet mot vårat gemensamma är starkt. Michael Azar hade ett seminarium där han pratade om politiska strategier som handlar om att ena oss emot en gemensam fiende, den som inte är del av den nationella, eller politiska eller rasmässiga eller kulturella gemenskapen. Vilka förödande konsekvenser ett sådant samhälle får när sådana politiska strategier går i land har vi otaliga exempel på, men så länge man som medmänniska eller pedagog eller varelse är villig och vågar att möta människor i dialog tror jag ändå man kan arbeta emot sådana tendenser.
Eftersom jag skrivit mycket om dialogen kan jag väl slå ett slag för argumenterande oxå med detta klipp