Reflektion v.16

Hej! Lite ute i sista stund här, men tänker hellre sent än aldrig. Har haft turbulent vecka på turbulent vecka så det känns svårt att bena ut saker och skapa sammanhang, något som denna text borde vila på tycker jag. Men jag utgår väl ifrån var jag var någonstans förra gången jag skrev något i denna blogg. Då var mitt huvudintresse vad händer med något om man filmar det? och jag kan säga att jag är kvar i den frågeställningen, jag har dock valt att koncentrera mig mer på något specifikt "objekt" som jag studerar med kameran. Det handlar dels om människor, dels om djur, dels om relationen dem emellan, finns det skillnader mellan hur man behandlar djur i bildsammanhang till skillnad från människor? Människor som i allra högsta grad oxå är djur såklart. Hur väljer vi att ta avstånd från djuren och djurens värld? vad lyfter vi fram som meningsfullt och givande och vad kan vi lära oss av djur? Detta är spännande frågor jag intresserar mig för just nu. Jag tänker att jag ska änsålänge fokusera på djur som finns i stadsmiljö, alltså husdjur, fåglar, kanske fiskar om man kan lyckas filma dessa, och förståss även människor. Änsålänge har formen för att filma detta hållt sig till en ganska minimalistisk form med stor inspiration från dagens låt:


Vad jag hittar blir vad jag hittar. Vad jag har dokumenterat änsålänge är dels duvor, hundar, ankor och andra fåglar och människor. Jag satte mig på avenyn för att dokumentera när människor går över övergånsställen, kanske för att jag såg detta som en företeelse dom flesta andra djuren skulle ha extremt svårt att genomföra, kanske oxå för att röd och grön gubbe symboliserar på många sätt hur jag upplever offentliga platser i stan. Sen filmade jag som kontrast till detta vid näckrosdammen hur fåglar samlades runt mat människor hade givit dom, och efter det "levde" på platsen, att dammen i sig blev på ett sätt målet till skillnad från människorna vid övergångsstället som var på väg någonstans. Som sagt jag vet inte exakt vad jag letar efter, jag vet bara att jag likt människorna vid övergångsstället är på väg någonstans ;) Peace out

Reflektion v.15

Take two, eller rättare sagt take one, eller take two. Jaja. Började på handledarens uppmaning att filma i stort sett direkt efter jag fick tag i dv kameran från skolan. Eftersom det var en så fin dag tog jag mig ner till röda sten, satt i solen och filmade det jag såg. Det första var fåglarna, några duvor gick omkring vid stranden och jag såg att två av dom hade fattat förtjusning för varandra. Likt människornas köttmarknad fanns dans med i förföringsleken, dom började gunga med huvuden upp och ner tills honan la sig ner på marken och hanen hoppade på. Efter detta noterade jag en hund och havet. Sedan började jag tänka, vad skulle hända om jag filmade människor? Får man det? Jag vet inte, jag kommer ju inte nödvändigtvis publicera filmen men det kan ju i allra högsta grad uppfattas som kränkande. Samtidigt är jag på offentlig plats och vi har en grundlag som försäkrar oss om yttrandefrihet. Jag var mitt inne i ett dilemma och mitt projekt tog form efter detta. Min fråga i denna "andra tagning" var vad händer med något om man filmar det? Jag testade resten av dagen att filma olika saker och såg hur jag reagerade som filmare i och med att jag filmade det, jag försökte oxå tänka mig in i den eller det som blir filmat, vad händer med det?
Där någonstans fastnade jag denna vecka, jag är oklar om mitt projekt kommer i slutändan handla om denna problematik men jag tyckte det var ytterst intressant när jag väl började filma saker omkring mig.
Veckans låt:

Grizzly Man!!!

Den fantastiska dokumentären Grizzly Man finns uppe på SVTPlay gratis att streama, kan man tänka sig. Tyvärr verkar det som dom tar bort den nu ikväll så skynda :)

Reflektion v.14

I en vecka späckad av dels flytt och dels skrivande är det svårt att tänka sig att veckan handlat om mycket annat än ... ja, just flytta och skriva.

Skrivandet har handlat om bildämnet i skolan, vad är det egentligen som är poängen med att ha ett sådant ämne? Vad är det jag som pedagog ska bidra med? Vad kan jag bidra med? Vad som framförallt frustrerade mig i bedömningsuppgiften var att just bedömning var något som togs förgivet, att i skolan bedömer vi, så har det alltid varit och så ska det förbli. Jag ser det absolut inte som något förgivettaget och på många sätt väldigt problematiskt, ändå saknade jag litteratur i momentet som lyfte bedömning på detta vis. Jag fick gå utanför utbildningens trygga kanon för att hitta något som kunde utmana synen på betyg som viktigt eller menningsfullt. Ändå fann jag mig i att skriva den där betygsuppgiften med reservationen att jag i alla fall lyfte frågan; VARFÖR SKA MAN SÄTTA BETYG?

Nåväl eftersom min basgrupp tydligen ska kika in lite här med anknytning till gestaltningen som ligger närmast nu i utbildningen får jag väl nämna var jag ligger till där. Jag vill jobba med rörlig bild tror jag, det är något som jag har väldigt bristfälliga kunskaper om och vill därför förbättra dessa. Konflikten jag tänker mig utforska är en mobbningssituation, jag tror dessa händer så otroligt mycket i stunden, flyktiga ögonblick där små nyanser är skillnaden mellan övergrepp och "skoj". Det är väl så långt jag har kommit änsålänge. Peace out

VEckans lÅt:

Reflektion v.13

Gör denna efterkonstruktion nu och har fått söka mig till vad dom andra skrev om denna vecka för att få något perspektiv om var jag själv var denna vecka. Känner mig utomodentligt korkad nu att jag inte la tiden då utan skriver om detta nu. Jaja hursomhelst, får snurra lite på tidsresamaskinen och ta mig tillbaka till vecka 13, känns faktiskt som en tidsresa med tanke på hur mycket man genomlevt efter den veckan.
Läste från 474 att under denna vecka var LÅ Kernell och hälsade på, vi fick prata om våra serier, prata om annat, prata lite mer och prata lite mer igen. centrala frågor i professionen vändes och vreds på. En fråga jag kommer ihåg att jag lämnade dagarna med var handlar om gränsen mellan att ge eleverna eget space och att gå in och stödja som auktoritet/lärare/medmänniska. Egentligen överflätar denna fråga en större fråga om hur mycket vi förväntas respektera varandras integritet. Om någon säger på något vis att den inte vill att jag engagerar mig i dens problem, kan jag ställa mig över detta och gå in ändå? När det gäller vuxna emellan verkar det vara självklart att man ska respektera varandras integritet, att det är lixom självklart att jag inte tar mig in i deras personliga och privata sfärer hursomhelst. Ibland kan det verka som denna självklarhet inte existerar när personerna åtnjuter olika mycket makt och inflytande. Det är på ett sätt självklart att jag svarar doktorn om han/hon frågar mig hur ofta jag haft sex den senaste månaden eller hur många sexuella partners jag haft. Man kanske litar på att om jag säger något kommer denna person använda sig väl av den infon han/hon får. Samma sak kanske borde gälla om en lärare gräver i något personligt eller privat sfär, men om doktorn kan laborera med variabler som till viss mån är konstanter handlar diagnosen en lärare ger mycket mer om egen erfarenhet. Vi kan förhoppningsvis ta med oss av sociologiska/humanvetenskapliga verktyg att deschiffrera verkligheten, fast det är som Kernell beskriver, verkligheten överträffar alltid teorin (om det nu finns en skillnad). Vad lämnas man med? A theory at best:

Reflektion v.12

... Va? ... nä vänta nu? ... skulle den in då? ... vad ska jag ?
Precis som den svåraste och mest energikrävande VFU:n jag har varit med om tagit slut möts man med dessa frågor. Jag tror jag hade valt att ignorera HFU:n så mkt som möjligt under VFU:n i ren överlevnadsinstinkt. För mkt input är ju för mkt input. Nu var man hursomhelst tillbaka med krav som på måndagen kändes oövervinnerliga, jag har väl en grundtrygghet som säger mig att grejerna kommer bli gjorda men stressfaktorn förminskades ju inte direkt.

Denna vecka var veckan man verkligen skulle bli klar med vilken konflikt man skulle göra en serie på, hur man skulle gestalta denna konflikt och på vilket sätt det skulle vara en grund för samtal. Min serie handlade om VFU:n i väldigt små fragment och VFU:n i sin helhet tror jag. Eftersom VFUn på många sätt var fragmentarisk för mig, man inser hur outtömliga situationerna man ställs inför är ju mer man reflekterar över dom. Jag hade en lång diskussion med en vän om just denna inre konflikt. Man inser och reflekterar över outtömligheten i situationerna man ställs inför. Man inser sin roll i klassrummet, att man ska gagna elevens lärande, att man ska vara en pedagog. Man inser att ens förmåga att greppa vad som "egentligen" försigår i klassrummet är omöjligt. Kan man "ge upp" och acceptera ens brister?

Yttre konflikter fanns nästan som en konstant på skolan jag var på, men många av dom konflikter som verkligen intresserade mig låg på ett plan som innebar att jag kunde förnimma dom men inte greppa dom. Återigen, accepterar jag att jag inte förstår konflikten i sin helhet? och vad får det för konsekvenser för MITT handlande? Detta är svåra frågor och svåra att skriva om men jag tror det är otroligt viktigt att frågorna kommer upp till ytan. Jag tror jag kan greppa varför vissa av mina egna lärare var så frånvarande och instrumentella i sin relation till mig i skolan, att det kanske var deras sätt att överleva i detta kaos man möts av. MEN jag vill inte vara som dom, hur ska jag göra?

I tider av inre kaos tycker jag musik har en nästan unik terapeutisk förmåga för mig, och då speciellt denna artist:

Reflektion v.7

Ett litet dopp i hfu innan man är tillbaka i den intensiva, krävande och tunga vfun. Svårt att samla energi att göra något meningsfullt denna vecka. Höjdpunkten var helt klart resan till akvarellmuséet, kommer ihåg att jag var där när stället öppnade 2000 och jag var inte speciellt imponerad då. För det första tyckte jag då att akvarell var ett rätt tråkigt material, det blir ingen power så att säga. Man duttar och duttar och uttrycket blir rätt mjäkigt. Vad vi möttes av denna gång på muséet var alltifrån mjäkigt. En serieutställning där uttrycket oftast är tusch och hårda kontraster är en stark kontrast till det jag såg stå framme förra gången jag besökte muséet. Utställningen fick mig att börja fundera på vad är en serie? Vad är det vi förknippar med uttrycket? Ger utställningen gensvar åt ens förförståelse och kanske fördomar om serier eller lyfter det en till att se serier utifrån ett nytt perspektiv?

Serier är för mig något som är lite förknippat med barndomen, när jag var liten prenumererade jag på kalle anka och co, den serien inklusive Spawn, är dom ända serierna jag följt kontinuerligt under en lång tid. Båda serierna läste jag när jag var liten. Även om utställnigen på nåt sätt utmanade detta att serier är något för barn verkade det som det var en lutning mot unga och ungas uttryck. En annan intressant aspekt av utställningen var vad 152 sa, att serierna man valde ut var av "underground" scenen, och att det verkligen inte var något representativt urval av seriesverige. Intressant, kan det vara så att akvarellmuséet går in och bestämmer vad som är bra och dåliga serier? Vad som är värt att uppmärksammas och vad som inte är det? I så fall lever dom kanske med i samma gamla hegemoniska kanonisering där högt och lågt är viktigt att separera, trots intentionerna att uppmärksamma "ful" kultur som serier.

Nu flummar texten ur ser jag men veckan gav mig en möjlighet att bli klarare själv över vilken serie jag vill göra, men eftersom VFU:n hägrade orkade jag inte riktigt ta den chansen.

Veckans låt: