... Va? ... nä vänta nu? ... skulle den in då? ... vad ska jag ?
Precis som den svåraste och mest energikrävande VFU:n jag har varit med om tagit slut möts man med dessa frågor. Jag tror jag hade valt att ignorera HFU:n så mkt som möjligt under VFU:n i ren överlevnadsinstinkt. För mkt input är ju för mkt input. Nu var man hursomhelst tillbaka med krav som på måndagen kändes oövervinnerliga, jag har väl en grundtrygghet som säger mig att grejerna kommer bli gjorda men stressfaktorn förminskades ju inte direkt.
Denna vecka var veckan man verkligen skulle bli klar med vilken konflikt man skulle göra en serie på, hur man skulle gestalta denna konflikt och på vilket sätt det skulle vara en grund för samtal. Min serie handlade om VFU:n i väldigt små fragment och VFU:n i sin helhet tror jag. Eftersom VFUn på många sätt var fragmentarisk för mig, man inser hur outtömliga situationerna man ställs inför är ju mer man reflekterar över dom. Jag hade en lång diskussion med en vän om just denna inre konflikt. Man inser och reflekterar över outtömligheten i situationerna man ställs inför. Man inser sin roll i klassrummet, att man ska gagna elevens lärande, att man ska vara en pedagog. Man inser att ens förmåga att greppa vad som "egentligen" försigår i klassrummet är omöjligt. Kan man "ge upp" och acceptera ens brister?
Yttre konflikter fanns nästan som en konstant på skolan jag var på, men många av dom konflikter som verkligen intresserade mig låg på ett plan som innebar att jag kunde förnimma dom men inte greppa dom. Återigen, accepterar jag att jag inte förstår konflikten i sin helhet? och vad får det för konsekvenser för MITT handlande? Detta är svåra frågor och svåra att skriva om men jag tror det är otroligt viktigt att frågorna kommer upp till ytan. Jag tror jag kan greppa varför vissa av mina egna lärare var så frånvarande och instrumentella i sin relation till mig i skolan, att det kanske var deras sätt att överleva i detta kaos man möts av. MEN jag vill inte vara som dom, hur ska jag göra?
I tider av inre kaos tycker jag musik har en nästan unik terapeutisk förmåga för mig, och då speciellt denna artist:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar