måndag 8 november 2010
torsdag 4 november 2010
Det offentliga rummet som klassrum - sista blogginlägget
Tyckte det såg så fult ut att stapla upp frågorna i tre olika punkter med facit i hand så gör en omskrivning.
Dags att sammanfatta, utvärdera osv. Försöker utgå från mig själv och mitt arbete, men kommer oundvikligen in på delkursen som sådan ser jag i min text. Låter det stå som står för jag tycker det är viktiga saker att ta upp. Men om man ska utvärdera mitt arbete får man väl bortse från den delen.
Ett år sen känns som en evighet sen och samtidigt så nära. Samma gäller om ett år. Om ett år är jag antagligen lärare inom några månader. Det känns lättande och stressande på samma gång. Det känns viktigare än nånsin att ställa det man jobbar med i relation till vad jag utbildar mig till. Det kan säkert göra att man får tunnelseende och ser inte den livslånga lärandet utan ser lärandet som ett instrument för att jobba, men har jag tunnelseende, hjälp mig att se vidden. Och på samma vis, har ni tunnelseende, ni som hyllar delkurser som denna, se det i så fall, var inte blinda för det.
Det jag är nöjd med i projektet
Bra att man slipper svara på vad man är nöjd med i mitt projekt. Jobbigt att bestämma klart att man är nöjd punkt, men visst kan man vara mer nöjd alla dagar i veckan. jaja
En av dom grejerna jag är mer nöjd med är faktumet att det kändes som jag var rätt mkt igång direkt i arbetet. Det finns ju alltid risk att om man gör ett individuellt arbete försvinner början av projektet och man skjuter upp arbetet till senare. Utbildningen har ju alltid poängterat vikten i att komma igång så får nog se det i den kontexten.
En annan sak jag känner mig nöjd med är rent allmänt arbetet på bloggen. Mitt arbete har ju till stor del varit här på bloggen, och jag ser det som om texten här är min gestaltning. Jag känner att jag kan stå för det som står på bloggen. Sen känns det som om jag kommit någonstans i det arbetet jag gjort, som det jag jobbat med till viss del givit mig nya infallsvinklar jag nog kan ta med mig senare i livet. Sen självklart inte så enkelt att jag inte hade något innan dessa veckor och att nu har jag det. Mer att om man får chans att fördjupa sig lite i ett område kommer det berika ens syn på saker i stort.
Jag känner mig oxå nöjd såkart med att delkursen är över och att man kan gå vidare från det.
Det jag känner mig mindre nöjd med i projektet
Jag hade en förhoppning när projektet började dra sig mot sitt slut att jag skulle försöka göra något mer än reflektion och analytiskt teoretiskt arbete. Detta delvis för att jag hade någon typ av förhoppning om att det skulle berika arbetet, delvis för att jag känner att vad som komme efter denna termin är konstant teoretiskt och analytiskt arbete och här på denna inriktning har jag möjligheten att göra något annat en stund. Det finns säkert många andra anledningar. Hursomhelst vill jag säga att jag känner mig mindre nöjd med denna del av mitt arbete. Jag försökte att göra något mer handfast. Min ingång var att platsen var en potentiell plats för personer och grupper som befinner sig utanför den rådande normen på något vis. Fokus skulle för mig vara ungdomsgrupper, för jag tror det är här dom flesta kan känna av utanförskapet från etablisemanget. Men när jag funderade över detta blev det pannkaka. Hur jag än försökte förändra rummet kändes det krystat och långt ifrån den idé jag gick in till. Det kändes som jag var tvungen att skrota den idén tillsvidare och gå vidare. Idén var nu att spela in ljud från skateboardåkare och spela upp ljuden på andra platser. Men även detta kändes krystat och konstigt som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg. Det hela slutade med att jag gjorde en analys av det jag spelade in. Den delen känns helt ok, och det känns som att dom sista veckorna inte var bortkastade, men nånstans ville jag något mer där.
Jag hade oxå en idé att nischa delkursen mot professionen, mot ANLEDNINGEN att jag är här! På den är utbildningen! Att jag vill bli lärare! Jag tror oxå att jag måste jobba på min lärarroll, och framförallt min bildlärarroll. Vad innebär det egentligen att vara bildlärare? Vad är det för kunskaper jag ska försöka hjälpa ungdomar eller elever att utveckla? Hur ska jag göra det? När jag varit ute på VFU har jag känt en enorm stress över att jag inte kommit så långt med dom här frågorna som jag vill. Och jag blir frustrerad över att jag inte poängterar det tydligare i HFU delen, att det är det jag vill! Jag ska försöka poängtera det bättre. Jag vet fortfarande inte vad ytterligare en gestaltningskurs om offentliga rummet (igen) ska göra för att jag ska bli en bättre bildlärare.
Jag försökte som sagt få delkursen att tydligt handla om bildämnet, om bildlärarprofessionen och så och jag tror på något vis att jag fått en bättre förståelse för vissa ungdomar (kanske) och det är ju väldigt viktigt i bildlärarprofessionen, men jag känner att jag kunde fått delkursen handla mer om skolan. Och det gäller verkligen utbildningen oxå i stort. Jag är missnöjd med att jag inte poängterat detta hårdare oxå.
På presentationen frågade Nike mig "hur ska jag betygsätta detta arbetet utifrån kategorier som formell kvalitet?" Jag önskar att jag hade svarat; "Varför ska du betygsätta mig utifrån kategorier som formell kvalitet?" To what end? Var ska det leda? Som sagt är jag korkad och missar något som alla andra ser, säg det till mig!
... Och nu då?
Nu när det står på pränt att jag vill jobba med dom didaktiska frågorna får jag väl stå för det. Vi får se hur det kommer att se ut rent i praktiken. En annan utmaning är att få arbetet att vara mer handfast, att jag gör något mer än att sitta och analysera. Kan jag få ihop dessa två till en spännande process skulle det nog lysa upp vintermörkret för mig.
Dags att sammanfatta, utvärdera osv. Försöker utgå från mig själv och mitt arbete, men kommer oundvikligen in på delkursen som sådan ser jag i min text. Låter det stå som står för jag tycker det är viktiga saker att ta upp. Men om man ska utvärdera mitt arbete får man väl bortse från den delen.
Ett år sen känns som en evighet sen och samtidigt så nära. Samma gäller om ett år. Om ett år är jag antagligen lärare inom några månader. Det känns lättande och stressande på samma gång. Det känns viktigare än nånsin att ställa det man jobbar med i relation till vad jag utbildar mig till. Det kan säkert göra att man får tunnelseende och ser inte den livslånga lärandet utan ser lärandet som ett instrument för att jobba, men har jag tunnelseende, hjälp mig att se vidden. Och på samma vis, har ni tunnelseende, ni som hyllar delkurser som denna, se det i så fall, var inte blinda för det.
Det jag är nöjd med i projektet
En av dom grejerna jag är mer nöjd med är faktumet att det kändes som jag var rätt mkt igång direkt i arbetet. Det finns ju alltid risk att om man gör ett individuellt arbete försvinner början av projektet och man skjuter upp arbetet till senare. Utbildningen har ju alltid poängterat vikten i att komma igång så får nog se det i den kontexten.
En annan sak jag känner mig nöjd med är rent allmänt arbetet på bloggen. Mitt arbete har ju till stor del varit här på bloggen, och jag ser det som om texten här är min gestaltning. Jag känner att jag kan stå för det som står på bloggen. Sen känns det som om jag kommit någonstans i det arbetet jag gjort, som det jag jobbat med till viss del givit mig nya infallsvinklar jag nog kan ta med mig senare i livet. Sen självklart inte så enkelt att jag inte hade något innan dessa veckor och att nu har jag det. Mer att om man får chans att fördjupa sig lite i ett område kommer det berika ens syn på saker i stort.
Jag känner mig oxå nöjd såkart med att delkursen är över och att man kan gå vidare från det.
Det jag känner mig mindre nöjd med i projektet
Jag hade en förhoppning när projektet började dra sig mot sitt slut att jag skulle försöka göra något mer än reflektion och analytiskt teoretiskt arbete. Detta delvis för att jag hade någon typ av förhoppning om att det skulle berika arbetet, delvis för att jag känner att vad som komme efter denna termin är konstant teoretiskt och analytiskt arbete och här på denna inriktning har jag möjligheten att göra något annat en stund. Det finns säkert många andra anledningar. Hursomhelst vill jag säga att jag känner mig mindre nöjd med denna del av mitt arbete. Jag försökte att göra något mer handfast. Min ingång var att platsen var en potentiell plats för personer och grupper som befinner sig utanför den rådande normen på något vis. Fokus skulle för mig vara ungdomsgrupper, för jag tror det är här dom flesta kan känna av utanförskapet från etablisemanget. Men när jag funderade över detta blev det pannkaka. Hur jag än försökte förändra rummet kändes det krystat och långt ifrån den idé jag gick in till. Det kändes som jag var tvungen att skrota den idén tillsvidare och gå vidare. Idén var nu att spela in ljud från skateboardåkare och spela upp ljuden på andra platser. Men även detta kändes krystat och konstigt som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg. Det hela slutade med att jag gjorde en analys av det jag spelade in. Den delen känns helt ok, och det känns som att dom sista veckorna inte var bortkastade, men nånstans ville jag något mer där.
Jag hade oxå en idé att nischa delkursen mot professionen, mot ANLEDNINGEN att jag är här! På den är utbildningen! Att jag vill bli lärare! Jag tror oxå att jag måste jobba på min lärarroll, och framförallt min bildlärarroll. Vad innebär det egentligen att vara bildlärare? Vad är det för kunskaper jag ska försöka hjälpa ungdomar eller elever att utveckla? Hur ska jag göra det? När jag varit ute på VFU har jag känt en enorm stress över att jag inte kommit så långt med dom här frågorna som jag vill. Och jag blir frustrerad över att jag inte poängterar det tydligare i HFU delen, att det är det jag vill! Jag ska försöka poängtera det bättre. Jag vet fortfarande inte vad ytterligare en gestaltningskurs om offentliga rummet (igen) ska göra för att jag ska bli en bättre bildlärare.
Jag försökte som sagt få delkursen att tydligt handla om bildämnet, om bildlärarprofessionen och så och jag tror på något vis att jag fått en bättre förståelse för vissa ungdomar (kanske) och det är ju väldigt viktigt i bildlärarprofessionen, men jag känner att jag kunde fått delkursen handla mer om skolan. Och det gäller verkligen utbildningen oxå i stort. Jag är missnöjd med att jag inte poängterat detta hårdare oxå.
På presentationen frågade Nike mig "hur ska jag betygsätta detta arbetet utifrån kategorier som formell kvalitet?" Jag önskar att jag hade svarat; "Varför ska du betygsätta mig utifrån kategorier som formell kvalitet?" To what end? Var ska det leda? Som sagt är jag korkad och missar något som alla andra ser, säg det till mig!
... Och nu då?
Nu när det står på pränt att jag vill jobba med dom didaktiska frågorna får jag väl stå för det. Vi får se hur det kommer att se ut rent i praktiken. En annan utmaning är att få arbetet att vara mer handfast, att jag gör något mer än att sitta och analysera. Kan jag få ihop dessa två till en spännande process skulle det nog lysa upp vintermörkret för mig.
onsdag 27 oktober 2010
Megafon metaforen
Varför megafon? Eller rättare sagt är platsen en megafon överhuvudtaget? Tydligen är det en plats som besitter möjlighet att förhöja ljud. Delvis på grund av den rent faktiska akustiken på platsen, att platsen påminner om en teater gör att ljudet blir starkare än på många andra platser. Men är det en teater? På sätt och vis ja, ett skådespel pågår på platsen likt på så många andra platser. Att prata om en teater förutsätter nästan att det finns skillnader mellan vilken position man tar, en är skådis, en är publik, en är regissör etcetera. Kanske var det så att platsen behandlats som en teater, en plats där personer har självklara roller i en given pjäs vi spelar gemensamt, en är butiksägare, en är bostadsrättsägare, en är konsument. Men något händer när skatarna läggs till i ekvationen, på ett vis kanske även dom är medspelare i pjäsen, men jag tycker det är ganska tydligt att dom även är motarbetare mot pjäsen. Att det finns en vilja att omdefiniera platsen utifrån deras premisser, och att dessa premisser till viss del handlar om att ställa sig utanför den rådande pjäsen. Här kommer megafonen in, det blir en kamp om att få definiera platsen och hjälpmedel att yttra sin åsikt kan vara att göra platsen, att leva platsen och att ta plats.
tisdag 26 oktober 2010
Vad som hände på skateparken
Varför var jag ute och spelade in ljud? Mycket handlade om att just komma ut och få göra något utfanför teorier och böcker. Men hade jag inte redan tidigare analyserat situationen så att det i själva verket inte handlade om skateljudet i sig, som var störningsmomentet på platsen, utan det handlade minst lika mkt om skatare i sig som man ville ha väck. Så vad skulle det hjälpa om jag använde ljudet i sig? Skulle jag befästa att konflikten handlade om ljud? Kanske. Eftersom jag redan befäst i min analys att det inte bara handlade om ljud kanske jag skulle förminska situationen om jag lägger fokus vid ljudet. Ändå känns det ju såklart meningsfullt att ha upplevt handfast situationer jag skrivit och reflekterat över i veckor.
Jag valde att åka till skateparken bakom Bergakungen, en ganska stor skatepark där inte bara skatare hängde utan oxå inliners, ungar som körde sparkcykel och bmx ungar. Gruppen var nog till och med till 100% killar ålder 12 till säg 17 kanske. Det märkliga och kanske sköna var att mitt möte med ungarna inte var av arten, jaha, nu känner jag ju till denna värld efter mitt teoretiserande. I själva verket tror jag arbetet har mer öppnat än stängt mig där. Kanske på grund av att senast jag tänkte aktivt om subkulturer likt jag gjort dom senaste veckorna var jag nog mitt uppe i det, alltså i samma ålder som ungarna var i nu. När jag var runt 14 var det otroligt viktigt att positionera sig, att vara fördomsfull mot olika grupper sågs nästan som en självklarhet, det var så man distansierade sig och skapade en plattform åt sig själv. Nu kanske jag handskas med det på ett annat sätt, idag kanske det är viktigare för mig att definiera skillnaderna mellan mig själv och Sverigedemokrater, än mellan mig själv och skateungar. Så till viss del kanske det där handlade om var jag råkar vara just nu.
Vad var det jag hörde och såg då? Eftersom jag var främst intresserad av ljudet väljer jag att fokusera på det. Jag hörde mycket som lätt skulle kunna definieras som oljud. Det slog och gnistlade, ungefär hälften så mycket som dom nya eländiga spårvagnarna kan man säga. Som texttolkare är alltid vissa saker uppenbara, sånt man ser/hör/förnimmar/tänker direkt i kontakten med något. I detta fall var det dessa ljud som jag uppfattar som någon form av oljud. Men tolkningen skulle vara otroligt torftig om man inte tittar närmare, letar efter fler nyanser. Vad man hör då är mellanrummen, ljuden mellan dessa uppenbara saker att lägga uppmärksamheten på, det mest påtagliga ljudet man hör i denna lyssning är ljudet från hjulen, rörelsen. Jag har tidigare skrivit en del om denna rörelse, framförallt kopplat till hiphopartisten Lupe Fiascos låt. Då tyckte jag rörelsen var som en metafor till ett levnadssätt som jag förknippar väldigt starkt med att vara ung. Att vara i rörelse, men, det kanske också handlar om att vara i rörelsen. Ljudet av rörelse saknade nästan helt och hållet ord, det var som om ungarna var så inne i händelsen, i stunden att ord inte behövdes längre. Den enda gången denna tystnad bröts på min inspelning var när en liten kille ramlade. En lite äldre kille kom och sa till honom "det är gött är det, det ska göra ont". Det var som om det enda som var intressant just nu var vad som händer på min bräda i denna stund. Det handlar kanske också om att röra sig gemensamt på samma plats, fast ändå med varsitt fordon. Just detta att göra något gemensamt uppfattas ofta som något hotande av den rådande diskursen. Oftast finns det två olika strategier att gå tillmötes personer som väljer att befinna sig i grupperingar utanför normen, antingen att förlöjliga dom (new age exempelvis) eller att vara rädda inför dom (muslimer exempelvis). I ungdomssubkulturer likt skate handlar det nog mycket mer om att vara rädd än att förlöjliga. Men vad är det som är skrämmande? Kan det jag såg på skateparken utkristalisera det? Kanske, vad innebär det att vara i stadsrummet? För dom flesta skulle det nog innebära att antingen ska jag vidare ifrån innerstan, eller ska jag köpa något, i så fall ska jag in, köpa något, vidare till ny destination fram till slutdestination vilket är hem. Det är en plats man ska röra sig i, men är det en plats att vara i rörelsen? För dom flesta nej, rörelsen är bara ett instrument att ta sig mellan A och B. Men vad händer om rörelsen blir det man vill vara i? Vad är det för konstiga människor som vill befinna sig i rörelsen? Vad har dom för konstiga värderingar? Varför är inte dom lönsamma? Sådana typer av frågor tror jag kan vara grogrunden till provokationen många kan känna inför subkulturer likt skate, som i sin tur kan resultera i fula handtag på en esperantoplats.
Jag valde att åka till skateparken bakom Bergakungen, en ganska stor skatepark där inte bara skatare hängde utan oxå inliners, ungar som körde sparkcykel och bmx ungar. Gruppen var nog till och med till 100% killar ålder 12 till säg 17 kanske. Det märkliga och kanske sköna var att mitt möte med ungarna inte var av arten, jaha, nu känner jag ju till denna värld efter mitt teoretiserande. I själva verket tror jag arbetet har mer öppnat än stängt mig där. Kanske på grund av att senast jag tänkte aktivt om subkulturer likt jag gjort dom senaste veckorna var jag nog mitt uppe i det, alltså i samma ålder som ungarna var i nu. När jag var runt 14 var det otroligt viktigt att positionera sig, att vara fördomsfull mot olika grupper sågs nästan som en självklarhet, det var så man distansierade sig och skapade en plattform åt sig själv. Nu kanske jag handskas med det på ett annat sätt, idag kanske det är viktigare för mig att definiera skillnaderna mellan mig själv och Sverigedemokrater, än mellan mig själv och skateungar. Så till viss del kanske det där handlade om var jag råkar vara just nu.
Vad var det jag hörde och såg då? Eftersom jag var främst intresserad av ljudet väljer jag att fokusera på det. Jag hörde mycket som lätt skulle kunna definieras som oljud. Det slog och gnistlade, ungefär hälften så mycket som dom nya eländiga spårvagnarna kan man säga. Som texttolkare är alltid vissa saker uppenbara, sånt man ser/hör/förnimmar/tänker direkt i kontakten med något. I detta fall var det dessa ljud som jag uppfattar som någon form av oljud. Men tolkningen skulle vara otroligt torftig om man inte tittar närmare, letar efter fler nyanser. Vad man hör då är mellanrummen, ljuden mellan dessa uppenbara saker att lägga uppmärksamheten på, det mest påtagliga ljudet man hör i denna lyssning är ljudet från hjulen, rörelsen. Jag har tidigare skrivit en del om denna rörelse, framförallt kopplat till hiphopartisten Lupe Fiascos låt. Då tyckte jag rörelsen var som en metafor till ett levnadssätt som jag förknippar väldigt starkt med att vara ung. Att vara i rörelse, men, det kanske också handlar om att vara i rörelsen. Ljudet av rörelse saknade nästan helt och hållet ord, det var som om ungarna var så inne i händelsen, i stunden att ord inte behövdes längre. Den enda gången denna tystnad bröts på min inspelning var när en liten kille ramlade. En lite äldre kille kom och sa till honom "det är gött är det, det ska göra ont". Det var som om det enda som var intressant just nu var vad som händer på min bräda i denna stund. Det handlar kanske också om att röra sig gemensamt på samma plats, fast ändå med varsitt fordon. Just detta att göra något gemensamt uppfattas ofta som något hotande av den rådande diskursen. Oftast finns det två olika strategier att gå tillmötes personer som väljer att befinna sig i grupperingar utanför normen, antingen att förlöjliga dom (new age exempelvis) eller att vara rädda inför dom (muslimer exempelvis). I ungdomssubkulturer likt skate handlar det nog mycket mer om att vara rädd än att förlöjliga. Men vad är det som är skrämmande? Kan det jag såg på skateparken utkristalisera det? Kanske, vad innebär det att vara i stadsrummet? För dom flesta skulle det nog innebära att antingen ska jag vidare ifrån innerstan, eller ska jag köpa något, i så fall ska jag in, köpa något, vidare till ny destination fram till slutdestination vilket är hem. Det är en plats man ska röra sig i, men är det en plats att vara i rörelsen? För dom flesta nej, rörelsen är bara ett instrument att ta sig mellan A och B. Men vad händer om rörelsen blir det man vill vara i? Vad är det för konstiga människor som vill befinna sig i rörelsen? Vad har dom för konstiga värderingar? Varför är inte dom lönsamma? Sådana typer av frågor tror jag kan vara grogrunden till provokationen många kan känna inför subkulturer likt skate, som i sin tur kan resultera i fula handtag på en esperantoplats.
måndag 25 oktober 2010
Inspelning/uppspelning
Var och spelade in lite skateljud idag som jag tänkte planta någonstans nära dig :). Instrumentet blev en kass mp3 spelare och kvaliteten på ljudet är bedrövligt men det är något. Snåla filmhögskolan och HSM ville inte låna ut sin fancy utrustning dom säkert sitter och klämmer på. Nu behöver jag hitta något sätt att spela upp grejerna pronto, så har nån en bergsprängare skulle det vara super om jag kan låna den. Brottom brottom
lördag 23 oktober 2010
Nästa steg
Det blir nu antagligen att utforska ljudet på platsen. Jag beskrev tidigare platsen som en typ av megafon, i detta sammanhang som jag skrev om en megafon för ungdomar som skatar. Men vad händer om man förflyttar denna megafon någon annan stans?
Megafonens ljud var ljudet från skateboard åkning, min plan är nu att försöka hitta bra utrustning för att spela in skateljudet och sedan planta ljudet någon annan stans, var vet jag inte riktigt än, det som kittlar mest är ju att testa ljudet på platser som vanligtvis inte fylls av något sådant ljud. Det skulle kanske kunna vara många olika platser. Men först och främst måste jag hitta utrustning. Var jag ska hitta detta är lite klurigt att lista ut. Någonstans på Universitetet måste det väl ligga någon bra inspelningsinstrument som jag kan använda. För att få reda på det måste jag vänta tills måndag. Då blir det att ringa runt, om det inte skulle finnas något att låna ut på Universitetet, skulle jag kunna få låna av någon som kanske läser detta? Hade varit super isf.
Megafonens ljud var ljudet från skateboard åkning, min plan är nu att försöka hitta bra utrustning för att spela in skateljudet och sedan planta ljudet någon annan stans, var vet jag inte riktigt än, det som kittlar mest är ju att testa ljudet på platser som vanligtvis inte fylls av något sådant ljud. Det skulle kanske kunna vara många olika platser. Men först och främst måste jag hitta utrustning. Var jag ska hitta detta är lite klurigt att lista ut. Någonstans på Universitetet måste det väl ligga någon bra inspelningsinstrument som jag kan använda. För att få reda på det måste jag vänta tills måndag. Då blir det att ringa runt, om det inte skulle finnas något att låna ut på Universitetet, skulle jag kunna få låna av någon som kanske läser detta? Hade varit super isf.
tisdag 19 oktober 2010
Arbeta arbeta
Startade precis ett par forumtrådar där jag frågar personer hur dom vill göra om esperantoplatsen. Jag har börjat i skatecommunity sidor fast man kanske ska expandera till andra områden, vet inte riktigt än. Mina svar som jag hoppas ska få ska sedan vara grogrunden till mitt förändringsarbete rent fysiskt av platsen. Innan skrev jag historiskt om vad som varit och är på platsen, vill nu vika fokus åt vad som kanske skulle kunna vara. Men eftersom platsen kanske inte ska vara bara till mig så tänkte jag att det skulle vara bra att fråga personer hur dom vill förändra platsen. Fortsättning följer förhoppningsvis.
Om platsen skall vara en plats åt subkulturer och personer som känner att dom befinner sig i periferin rent allmänt, hur ska jag få feedback från alla dessa olika grenar? Hur kan man sortera och säga att det här är mer relavant än det? Vilka subkulturer få ingå i projektet och vilka blir utelämnade? Hur kommer man i kontakt med en "subkultur" som saknar någon gemensam hemsida, några gemensamma riktlinjer etcetera? Många frågor måste rätas ut...
Om platsen skall vara en plats åt subkulturer och personer som känner att dom befinner sig i periferin rent allmänt, hur ska jag få feedback från alla dessa olika grenar? Hur kan man sortera och säga att det här är mer relavant än det? Vilka subkulturer få ingå i projektet och vilka blir utelämnade? Hur kommer man i kontakt med en "subkultur" som saknar någon gemensam hemsida, några gemensamma riktlinjer etcetera? Många frågor måste rätas ut...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)