Varför var jag ute och spelade in ljud? Mycket handlade om att just komma ut och få göra något utfanför teorier och böcker. Men hade jag inte redan tidigare analyserat situationen så att det i själva verket inte handlade om skateljudet i sig, som var störningsmomentet på platsen, utan det handlade minst lika mkt om skatare i sig som man ville ha väck. Så vad skulle det hjälpa om jag använde ljudet i sig? Skulle jag befästa att konflikten handlade om ljud? Kanske. Eftersom jag redan befäst i min analys att det inte bara handlade om ljud kanske jag skulle förminska situationen om jag lägger fokus vid ljudet. Ändå känns det ju såklart meningsfullt att ha upplevt handfast situationer jag skrivit och reflekterat över i veckor.
Jag valde att åka till skateparken bakom Bergakungen, en ganska stor skatepark där inte bara skatare hängde utan oxå inliners, ungar som körde sparkcykel och bmx ungar. Gruppen var nog till och med till 100% killar ålder 12 till säg 17 kanske. Det märkliga och kanske sköna var att mitt möte med ungarna inte var av arten, jaha, nu känner jag ju till denna värld efter mitt teoretiserande. I själva verket tror jag arbetet har mer öppnat än stängt mig där. Kanske på grund av att senast jag tänkte aktivt om subkulturer likt jag gjort dom senaste veckorna var jag nog mitt uppe i det, alltså i samma ålder som ungarna var i nu. När jag var runt 14 var det otroligt viktigt att positionera sig, att vara fördomsfull mot olika grupper sågs nästan som en självklarhet, det var så man distansierade sig och skapade en plattform åt sig själv. Nu kanske jag handskas med det på ett annat sätt, idag kanske det är viktigare för mig att definiera skillnaderna mellan mig själv och Sverigedemokrater, än mellan mig själv och skateungar. Så till viss del kanske det där handlade om var jag råkar vara just nu.
Vad var det jag hörde och såg då? Eftersom jag var främst intresserad av ljudet väljer jag att fokusera på det. Jag hörde mycket som lätt skulle kunna definieras som oljud. Det slog och gnistlade, ungefär hälften så mycket som dom nya eländiga spårvagnarna kan man säga. Som texttolkare är alltid vissa saker uppenbara, sånt man ser/hör/förnimmar/tänker direkt i kontakten med något. I detta fall var det dessa ljud som jag uppfattar som någon form av oljud. Men tolkningen skulle vara otroligt torftig om man inte tittar närmare, letar efter fler nyanser. Vad man hör då är mellanrummen, ljuden mellan dessa uppenbara saker att lägga uppmärksamheten på, det mest påtagliga ljudet man hör i denna lyssning är ljudet från hjulen, rörelsen. Jag har tidigare skrivit en del om denna rörelse, framförallt kopplat till hiphopartisten Lupe Fiascos låt. Då tyckte jag rörelsen var som en metafor till ett levnadssätt som jag förknippar väldigt starkt med att vara ung. Att vara i rörelse, men, det kanske också handlar om att vara i rörelsen. Ljudet av rörelse saknade nästan helt och hållet ord, det var som om ungarna var så inne i händelsen, i stunden att ord inte behövdes längre. Den enda gången denna tystnad bröts på min inspelning var när en liten kille ramlade. En lite äldre kille kom och sa till honom "det är gött är det, det ska göra ont". Det var som om det enda som var intressant just nu var vad som händer på min bräda i denna stund. Det handlar kanske också om att röra sig gemensamt på samma plats, fast ändå med varsitt fordon. Just detta att göra något gemensamt uppfattas ofta som något hotande av den rådande diskursen. Oftast finns det två olika strategier att gå tillmötes personer som väljer att befinna sig i grupperingar utanför normen, antingen att förlöjliga dom (new age exempelvis) eller att vara rädda inför dom (muslimer exempelvis). I ungdomssubkulturer likt skate handlar det nog mycket mer om att vara rädd än att förlöjliga. Men vad är det som är skrämmande? Kan det jag såg på skateparken utkristalisera det? Kanske, vad innebär det att vara i stadsrummet? För dom flesta skulle det nog innebära att antingen ska jag vidare ifrån innerstan, eller ska jag köpa något, i så fall ska jag in, köpa något, vidare till ny destination fram till slutdestination vilket är hem. Det är en plats man ska röra sig i, men är det en plats att vara i rörelsen? För dom flesta nej, rörelsen är bara ett instrument att ta sig mellan A och B. Men vad händer om rörelsen blir det man vill vara i? Vad är det för konstiga människor som vill befinna sig i rörelsen? Vad har dom för konstiga värderingar? Varför är inte dom lönsamma? Sådana typer av frågor tror jag kan vara grogrunden till provokationen många kan känna inför subkulturer likt skate, som i sin tur kan resultera i fula handtag på en esperantoplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar