Reflektion v.42

Va innebär det att utmana sig själv? Hur vet man om man blivit utmanad?

Denna vecka började med en favoritfilm på måndagen. De ofrivilliga av Ruben Östlund. Filmen är för mig en svensk the office, alltså den brittiska serien som är en låtsasdokumentär över en "vanlig" kontorsmiljö i hålan Slough i england. Varför jag gör denna koppling är att både de ofrivilliga och the office hadlar för mig väldigt mycket om den känsla av undertryckthet man kan uppleva från så många karaktärer. Det som verkar undertryckt är frustration över att man inte ger sig själv tillåtelse att säga och tycka vad man vill i olika situationer. I The Office tar detta sitt uttryck i att David Brent, chefen får gå omkring och störa och irritera dom flesta runt omkring honom utan att någon vågar ifrågasätta det hela, han är ju ändå chefen. I stället skapas dessa obehagliga scener där man ser att karaktärerna inte vill delta i hans fånigheter men samtidigt inte förmår att gå därifrån. Det blir pinsamt. Detta är oxå en röd tråd i De Ofrivilliga där pinsamma eller borderline pinsamma scener kommer på rullande band, men i De Ofrivilliga vågar oxå vissa karaktärer säga ifrån, ta ställning och gå mot strömmen. Konsekvenserna för detta verkar dock vara nästan mer negativa för karaktärerna än dom som fint rättar sig i ledet även om det är på bekostnad av deras värdigheter eller på bekostnad av vad som är bäst för dom. Filmen visar på rädslor som jag tror dom allra flesta lever med men jag tror dessa rädslor egentligen talar emot varandra. En av rädslorna är att inte våga vara sig själv, att vara tvungen att kompromissa bort för mycket av en själv i kontakten med andra människor. Att inte våga säga ifrån eller ha en avvikande åsikt. En annan räsdla handlar om det motsatta, rädslan att inte få lov att vara med i gänget, att inte bli förstådd, att bli utelämnad och ensam.

Vad innebär det att utmana sig själv? Hur vet man om man blivit utmanad?

Resten av veckan fick vi ta oss itu ännu ett projek. Detta projekt hette "min samling". Vi skulle presentera våran samling med hjälp av tio slides och tjugo sekunder till varje slide. Det första jag tänkte var hur i helvete ska man hinna berätta något om man bara har 3:40 minuter till sitt förfogande? Jag tänkte på Kevin Smiths fantastiska berättelse om när han jobbade med filmatiseringen av superman. Hur tråkig hade inte den berättelsen varit om han hade plöjt igenom den på 3-4 minuter? Dessutom som allt annat under denna delkurs skulle presentationen på något vis landa i mig, i något personligt som jag vill dela med mig till gruppen.
Det känns som hur man än vrider och vänder på det blir det personliga hela tiden i centrum under hela denna delkurs. Vad vill jag dela med mig av? Varför? Hur? är frågor som har cirkulerat i mitt huvud under en lång tid nu. Jag har redan sedan tidigare fått lärt av mig att kunna vara personlig ger väldigt mycket i kontakten med eleverna, jag tror oxå det är positivt för inlärning, det skapar en inlärningssammanhang som på många vis liknar många inlärningssammanhang utanför skolan och därigenom kan skapa ett kontinuum kanske man kan säga mellan informellt och formellt lärande. Samtidigt finns det alltid risken att man blir för personlig, att man går över gränsen på något vis och detta kan få konsekvenser för en själv och för andra. Det är en lindans det handlar om tror jag, mellan att bli den som torrt konstaterar och att blotta sig själv och det är inte alltid klart för en själv var man står, om man håller på att ramla åt ena eller andra hållet. Ta denna blogg som exempel, jag vet inte om den som läser detta tycker att det är en torr akademisk strikt text eller mer åt blottar hållet eller kanske tycker något helt annat. Texten kanske är väldigt lätt för mig att följa eftersom jag skriver den men för någon annan kanske det är bara en massa rappakalja.
Det personliga jag skriver här vet jag inte heller hur det tas emot, blir jag bekräftad i det? blir jag utsatt för åtlöje bakom min rygg? Förstår du vad jag skriver? Är det i skälva verket inte personligt alls utan tycker du jag gömmer mig bakom lättsamma klischeer? På tu man hand kan man ju i alla fall använda sin inkännande intuitiva sida, om nu den går att lita på. Nä nu blev det för dystert :) kolla in Kevin Smith klippet, han är fantastisk berättare.

Reflektion v.41

Dags för ännu en reflektion. Frågan om offentligt rum har ju kommit tillbaka om och om igen under kursens gång änsålänge. Det började med att vi skulle förändra det fysiska offentliga rummet inne i stan på något vis, och denna vecka har handlat om internet communities som i allra högsta grad är även dom offentliga rum i många fall. Appropå att ändra det offentliga rummet i innerstaden hittade jag en väldigt roligt klipp på youtube, brittisk humor är väl ändå det bästa som finns.

Våran uppgift för veckan handlade om att ta del av och interagera på internet arenor, "virtuella världar" (virtuell inom citationstecken för jag är inte alltid helt övertygad om att den fysiska värld många upplever som verklig är så mycket mindre virtuell än dom olika världarna på internet, men det är ju lite off topic så jag går vidare) Att ta del av olika gemenskapheter på nätet är verkligen ingen nyhet för mig, jag har spenderat nästan halva mitt liv både på internet och "irl" som det så fånigt heter (irl står för in real life, som sagt man kommer inte runt filosofiska problem här fast jag får väl ignorera det) Jag tyckte det verkade spännande att återupptäcka mötesplatser jag använde mig av när jag var yngre och se vad jag ser i dom idag. När jag var lite yngre var textbaserad chatt på olika internetsidor populärt, som till exempel aftonbladet chatt och spraychatt. Jag gick in på aftonbladets chatt bara för att få se att dom hade stängt ner den, med förklaringen att intresset för sådana chatter inte är tillräckligt starkt och på grund av klagomål över språket, mao personerna inne på chatten hade svärit och skrivit fel saker. Detta var inte det jag hade velat bli mött av men jag fick fortsätta leta.

Min nästa station var Battlenet, en gemensam server jättespelföretaget Blizzard har till sina onlinebaserade spel (vilket är alla dom senaste 10-15 åren) förutom det kändaste: WoW som har sina egna servrar. Blizzards spel kan lite förenklat delas upp i två kategorier; rollspel, där du tar rollen av någon och "levlar" alltså gör din avatar starkare och starkare. Den andra kategorien är strategispel som förenklat går ut på att bygga din bas, skapa en armé och försöka utplåna motståndarens bas och armé. Gemensamt för båda dessa kategorier är att det är en ganska stor manlig (eller pojkig kanske man ska säga) dominans. Jag vet inte om det finns några siffror på fördelningen men jag skulle gissa att spelen spelas till 90 procent av killar. Atmosfären och attityden blir därmed väldigt grabbig. Överdrivet grabbig skulle jag säga, eftersom alla kan gömma sig bakom ett internet alias och möts genom spelen tror jag dom flesta känner sig mer fri att uttrycka sig som man vill. Ändå blir det en kultur som dom flesta finner sig till och denna kultur skulle jag definiera som överdrivet grabbig, man får lov att vara lite kvinnoförnedrande, och framförallt homofobisk och fördomsfull mot homosexuella. Gay till exempel kan ofta i warcraft 3 direkt översättas med dåligt, så meningen "so gay" används i sammanhang när saker inte gått som man ville. Det som förvånade mig när jag kom in i battlenet var att samtalet som pågick var att en kille ville ha sex och försökte ragga bland killar, och ingen verkade reagera speciellt mycket på det. Det kanske talar för just den friheten man kan uppleva på nätet, att man får lov att i text vara fördomsfull, fast motsatt får man lov att ifrågasätta fördommarna utan att det blir speciellt stora rabalder.
Vad jag vill komma till är att mina upplevelser av möten och mötesplatser över nätet i allmännhet är att dom sociala koderna, kulturen är annorlunda, om någon som ser detta har tid kan du kika in en föreläsning om youtube som handlar mycket om kultur och kulturskapande över nätet, väldigt sevärt. Hur kommunikationen förändras och varför skiljer sig från mötesplats till mötesplats, när vi hade genomgång över alla våra internetfynd i fredags blev detta ganska tydligt. Vissa har en yngre målgrupp, vissa har en äldre, vissa har en mansdominerad vissa kvinnodominerad osv. Men gemensamt för alla är just att man kan inte jämföra rakt upp och ner kommunikationen man har över nätet med kommunikationen man har på tu man hand i den så kallade verkliga verkligheten eller "irl".

Internet community interaktion

Jag tänkte presentera min interaktion som en liten berättelse

Denna konversation är tagen från som så många vet facebook: http://facebook.com
Eftersom jag litar på Mikaels smak valde jag att bara skumma artisten innan jag laddade ner en skiva

Här är när jag laddar ner från betaltjänsten 7digital - för oss ipred paranoida
7digital är ingen community sida fast kan väl lägga ut en länk ändå: http://se.7digital.com/
När jag börjar lyssna läggs musiken automatiskt ut på min last.fm profil och mina två vänner (så populär är jag :)) och mina 60 "musikgrannar" kan se "mitt" nya fynd
Länk: http://www.last.fm

Men crediten ska ju för min del gå till Mikael så jag går tebax till Facebook och ger en "tummen upp"


Tänkte återupptäcka gamla mötesplatser - chatt, försökte först med aftonbladets chat men den var död, sedan gick jag oldschool hela vägen och kikade in mirc igen, såhär sorgligt var det
Om man nu trots detta vill upptäcka mirc världen finns webbaserade varianter av programmet, annars kan man ladda ner programmet gratis här


Jag tog mig ut på battlenet, en community för spelföretaget blizzards multiplayer spel, i mitt fall Warcraft 3. Här kom jag in i ett ganska märkligt samtal för att vara detta sammanhanget, ni får gissa vem av aliasen jag gömmer mig bakom
Här är battle.nets hemsida och här är mer info om spelet

Jag testade en pictionary variant på nätet
Länk: http://xsketch.com

Följande bilder kommer från sidan http://www.habbo.se som är en chattsida riktad mot lite yngre åldersgrupper så vitt jag förstod det

Skolan enligt habbo ungar
Mer av skolan enligt habbo ungar
Idol i habbo

Reflektion v.40

Först och främst ville en kursare att jag skulle länka till den osynlige mannen, och här kommer den länken http://www.odditycentral.com/pics/meet-the-real-life-invisible-man.html# , spännande konst


Veckans första föreläsning handlade om bildämnets historia i skolan. Från den tidiga teckningslärandet till dagens bildämne. I Religionsämnet när vi hade didaktik var fokuset ofta förlagt till kursplanen. Framförallt som jag ser det för att där kan man utröna vilket uppdrag man har som lärare i detta ämne. Vad är det egentligen man vill att barnen eller ungdomarna ska lära sig? Varför ska man lära sig detta? var frågor man fick tampas med. Diskussionen har kommit upp från och till nu på LBD, men i måndags var första gången vi fick komma någorlunda nära kursplanen och arbeta med den. Mina tankar om vad jag vill att eleverna ska lära sig är fortfarande mycket mina egna och jag kan inte än förankra dom i vad politiker vill att jag ska lära ut, men jag hoppas kunna göra detta inom en snar framtid.¨



Mitt intresse för bildämnet ligger nog delvis i att det var det ämnet jag var "duktig" i själv under skoltiden. Min studiemotivation i högstadiet och gymnasiet var inte direkt hundra, jag hade inte svårt i skolan men det var svårt för mig att känna den starka drivkraften att verkligen utvecklas och lära mig i många ämnen. Jag vet inte om jag fick chans att utvecklas mer i bildämnet, i många fall var det nog tvärtom, där fanns kanske en mindre fokusering på att man skulle uppnå några mål eller utvecklas åt något specifikt mål. Dock uppskattades ofta mina teckningar av läraren och av klasskamrater och det va motivation nog för mig då att fortsätta och arbeta. Man kanske kan säga att skicklighet med pennan i ritsammanhang definierade mig på något vis. Efter gymnasiet tappade jag ritandet och målandet. Jag hade kanske runt 6 år då jag inte skapade speciellt mycket alls. Jag ritade gubbar och kladd på pappret när jag hade tråkigt på föreläsningar men hade ingen lust att verkligen försöka uttrycka mig i bild. För ett eller två år sedan vände detta och jag började försöka igen, det var som att träffa en gammal vän igen, jag förstod inte hur mycket jag hade saknat det förens jag kom i kontakt med det igen. Sen dess har jag försökt reflektera över varför jag gav upp skapandet i bild, varför jag började med det igen och varför det betydde mycket för mig att hitta hem.

Ska man sammanfatta tankarna har det väldigt mycket handlat om att för mig nu betyder bildskapandet mycket för mig för jag känner jag får uttrycka mig på ett annat sätt än jag får göra i andra sammanhang. Jag får tillåtelse att säga saker jag inte känner att jag kan göra annars. Hur kunde jag ge upp detta då? Kanske för att tecknandet eller målandet har inte alltid betytt samma sak för mig. Kanske för att när jag var yngre fick jag bekräftelse i mitt skapande när det var fint, estetiskt tilltalande och frågan om om det man gjorde var meningsbärande inte kom upp speciellt ofta. När jag nådde en teknisk nivå i mitt ritande kände jag att jag inte hade något intresse längre att förfina och utveckla det rent tekniskt, dessutom blev mer och mer jag gjorde fult och inte estetiskt tilltalande i mina egna ögon. Kanske fick jag smak av vad dom flesta konfronteras med i sitt skapande, den självkritiska rösten som säger att allt man gör räcker inte upp till idealet. Den samma självkritiska röst är något jag konfronteras med ofta fortfarande men den förhindrar mig inte från att försöka nu.
Med denna historia i bagaget blir det otroligt viktigt för mig att eleverna jag kommer att ha inte bara fastnar i att göra det som är fint. Att göra dom rätta linjerna, att passa in. Väldigt mycket annat i skolan framförallt från 6an till gymnasiet någon gång tror jag handlar om att passa in, att vara bra och att få bekräftelse. Om ens enda sätt att få bekräftelse i bildämnet är att rita eller måla på rätt sätt begränsar man sig till dom som har dom rätta förutsättningarna till det. Jag kände i skolan att jag hade förutsättningen för det men det räckte inte till för mig i längden och jag tappade intresset. Handlar ämnet istället om att uttrycka sig, att hitta sin röst och att utveckla denna finns det inte rätt sätt och fel sätt på samma vis och frågan om bekräftelse borde omformuleras rätt radikalt. Jag hoppas jag ska kunna hitta pedagogiska verktyg att nå denna typ av inlärning. Minst lika viktigt blir oxå om jag får lov att fokusera min undervisning i denna linje. Finns det fog från kursplanen? Vad tycker skolorna?