Först och främst ville en kursare att jag skulle länka till den osynlige mannen, och här kommer den länken http://www.odditycentral.com/pics/meet-the-real-life-invisible-man.html# , spännande konst
Veckans första föreläsning handlade om bildämnets historia i skolan. Från den tidiga teckningslärandet till dagens bildämne. I Religionsämnet när vi hade didaktik var fokuset ofta förlagt till kursplanen. Framförallt som jag ser det för att där kan man utröna vilket uppdrag man har som lärare i detta ämne. Vad är det egentligen man vill att barnen eller ungdomarna ska lära sig? Varför ska man lära sig detta? var frågor man fick tampas med. Diskussionen har kommit upp från och till nu på LBD, men i måndags var första gången vi fick komma någorlunda nära kursplanen och arbeta med den. Mina tankar om vad jag vill att eleverna ska lära sig är fortfarande mycket mina egna och jag kan inte än förankra dom i vad politiker vill att jag ska lära ut, men jag hoppas kunna göra detta inom en snar framtid.¨
Mitt intresse för bildämnet ligger nog delvis i att det var det ämnet jag var "duktig" i själv under skoltiden. Min studiemotivation i högstadiet och gymnasiet var inte direkt hundra, jag hade inte svårt i skolan men det var svårt för mig att känna den starka drivkraften att verkligen utvecklas och lära mig i många ämnen. Jag vet inte om jag fick chans att utvecklas mer i bildämnet, i många fall var det nog tvärtom, där fanns kanske en mindre fokusering på att man skulle uppnå några mål eller utvecklas åt något specifikt mål. Dock uppskattades ofta mina teckningar av läraren och av klasskamrater och det va motivation nog för mig då att fortsätta och arbeta. Man kanske kan säga att skicklighet med pennan i ritsammanhang definierade mig på något vis. Efter gymnasiet tappade jag ritandet och målandet. Jag hade kanske runt 6 år då jag inte skapade speciellt mycket alls. Jag ritade gubbar och kladd på pappret när jag hade tråkigt på föreläsningar men hade ingen lust att verkligen försöka uttrycka mig i bild. För ett eller två år sedan vände detta och jag började försöka igen, det var som att träffa en gammal vän igen, jag förstod inte hur mycket jag hade saknat det förens jag kom i kontakt med det igen. Sen dess har jag försökt reflektera över varför jag gav upp skapandet i bild, varför jag började med det igen och varför det betydde mycket för mig att hitta hem.
Ska man sammanfatta tankarna har det väldigt mycket handlat om att för mig nu betyder bildskapandet mycket för mig för jag känner jag får uttrycka mig på ett annat sätt än jag får göra i andra sammanhang. Jag får tillåtelse att säga saker jag inte känner att jag kan göra annars. Hur kunde jag ge upp detta då? Kanske för att tecknandet eller målandet har inte alltid betytt samma sak för mig. Kanske för att när jag var yngre fick jag bekräftelse i mitt skapande när det var fint, estetiskt tilltalande och frågan om om det man gjorde var meningsbärande inte kom upp speciellt ofta. När jag nådde en teknisk nivå i mitt ritande kände jag att jag inte hade något intresse längre att förfina och utveckla det rent tekniskt, dessutom blev mer och mer jag gjorde fult och inte estetiskt tilltalande i mina egna ögon. Kanske fick jag smak av vad dom flesta konfronteras med i sitt skapande, den självkritiska rösten som säger att allt man gör räcker inte upp till idealet. Den samma självkritiska röst är något jag konfronteras med ofta fortfarande men den förhindrar mig inte från att försöka nu.
Med denna historia i bagaget blir det otroligt viktigt för mig att eleverna jag kommer att ha inte bara fastnar i att göra det som är fint. Att göra dom rätta linjerna, att passa in. Väldigt mycket annat i skolan framförallt från 6an till gymnasiet någon gång tror jag handlar om att passa in, att vara bra och att få bekräftelse. Om ens enda sätt att få bekräftelse i bildämnet är att rita eller måla på rätt sätt begränsar man sig till dom som har dom rätta förutsättningarna till det. Jag kände i skolan att jag hade förutsättningen för det men det räckte inte till för mig i längden och jag tappade intresset. Handlar ämnet istället om att uttrycka sig, att hitta sin röst och att utveckla denna finns det inte rätt sätt och fel sätt på samma vis och frågan om bekräftelse borde omformuleras rätt radikalt. Jag hoppas jag ska kunna hitta pedagogiska verktyg att nå denna typ av inlärning. Minst lika viktigt blir oxå om jag får lov att fokusera min undervisning i denna linje. Finns det fog från kursplanen? Vad tycker skolorna?
Veckans första föreläsning handlade om bildämnets historia i skolan. Från den tidiga teckningslärandet till dagens bildämne. I Religionsämnet när vi hade didaktik var fokuset ofta förlagt till kursplanen. Framförallt som jag ser det för att där kan man utröna vilket uppdrag man har som lärare i detta ämne. Vad är det egentligen man vill att barnen eller ungdomarna ska lära sig? Varför ska man lära sig detta? var frågor man fick tampas med. Diskussionen har kommit upp från och till nu på LBD, men i måndags var första gången vi fick komma någorlunda nära kursplanen och arbeta med den. Mina tankar om vad jag vill att eleverna ska lära sig är fortfarande mycket mina egna och jag kan inte än förankra dom i vad politiker vill att jag ska lära ut, men jag hoppas kunna göra detta inom en snar framtid.¨
Mitt intresse för bildämnet ligger nog delvis i att det var det ämnet jag var "duktig" i själv under skoltiden. Min studiemotivation i högstadiet och gymnasiet var inte direkt hundra, jag hade inte svårt i skolan men det var svårt för mig att känna den starka drivkraften att verkligen utvecklas och lära mig i många ämnen. Jag vet inte om jag fick chans att utvecklas mer i bildämnet, i många fall var det nog tvärtom, där fanns kanske en mindre fokusering på att man skulle uppnå några mål eller utvecklas åt något specifikt mål. Dock uppskattades ofta mina teckningar av läraren och av klasskamrater och det va motivation nog för mig då att fortsätta och arbeta. Man kanske kan säga att skicklighet med pennan i ritsammanhang definierade mig på något vis. Efter gymnasiet tappade jag ritandet och målandet. Jag hade kanske runt 6 år då jag inte skapade speciellt mycket alls. Jag ritade gubbar och kladd på pappret när jag hade tråkigt på föreläsningar men hade ingen lust att verkligen försöka uttrycka mig i bild. För ett eller två år sedan vände detta och jag började försöka igen, det var som att träffa en gammal vän igen, jag förstod inte hur mycket jag hade saknat det förens jag kom i kontakt med det igen. Sen dess har jag försökt reflektera över varför jag gav upp skapandet i bild, varför jag började med det igen och varför det betydde mycket för mig att hitta hem.
Ska man sammanfatta tankarna har det väldigt mycket handlat om att för mig nu betyder bildskapandet mycket för mig för jag känner jag får uttrycka mig på ett annat sätt än jag får göra i andra sammanhang. Jag får tillåtelse att säga saker jag inte känner att jag kan göra annars. Hur kunde jag ge upp detta då? Kanske för att tecknandet eller målandet har inte alltid betytt samma sak för mig. Kanske för att när jag var yngre fick jag bekräftelse i mitt skapande när det var fint, estetiskt tilltalande och frågan om om det man gjorde var meningsbärande inte kom upp speciellt ofta. När jag nådde en teknisk nivå i mitt ritande kände jag att jag inte hade något intresse längre att förfina och utveckla det rent tekniskt, dessutom blev mer och mer jag gjorde fult och inte estetiskt tilltalande i mina egna ögon. Kanske fick jag smak av vad dom flesta konfronteras med i sitt skapande, den självkritiska rösten som säger att allt man gör räcker inte upp till idealet. Den samma självkritiska röst är något jag konfronteras med ofta fortfarande men den förhindrar mig inte från att försöka nu.
Med denna historia i bagaget blir det otroligt viktigt för mig att eleverna jag kommer att ha inte bara fastnar i att göra det som är fint. Att göra dom rätta linjerna, att passa in. Väldigt mycket annat i skolan framförallt från 6an till gymnasiet någon gång tror jag handlar om att passa in, att vara bra och att få bekräftelse. Om ens enda sätt att få bekräftelse i bildämnet är att rita eller måla på rätt sätt begränsar man sig till dom som har dom rätta förutsättningarna till det. Jag kände i skolan att jag hade förutsättningen för det men det räckte inte till för mig i längden och jag tappade intresset. Handlar ämnet istället om att uttrycka sig, att hitta sin röst och att utveckla denna finns det inte rätt sätt och fel sätt på samma vis och frågan om bekräftelse borde omformuleras rätt radikalt. Jag hoppas jag ska kunna hitta pedagogiska verktyg att nå denna typ av inlärning. Minst lika viktigt blir oxå om jag får lov att fokusera min undervisning i denna linje. Finns det fog från kursplanen? Vad tycker skolorna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar