Reflektion v.42

Va innebär det att utmana sig själv? Hur vet man om man blivit utmanad?

Denna vecka började med en favoritfilm på måndagen. De ofrivilliga av Ruben Östlund. Filmen är för mig en svensk the office, alltså den brittiska serien som är en låtsasdokumentär över en "vanlig" kontorsmiljö i hålan Slough i england. Varför jag gör denna koppling är att både de ofrivilliga och the office hadlar för mig väldigt mycket om den känsla av undertryckthet man kan uppleva från så många karaktärer. Det som verkar undertryckt är frustration över att man inte ger sig själv tillåtelse att säga och tycka vad man vill i olika situationer. I The Office tar detta sitt uttryck i att David Brent, chefen får gå omkring och störa och irritera dom flesta runt omkring honom utan att någon vågar ifrågasätta det hela, han är ju ändå chefen. I stället skapas dessa obehagliga scener där man ser att karaktärerna inte vill delta i hans fånigheter men samtidigt inte förmår att gå därifrån. Det blir pinsamt. Detta är oxå en röd tråd i De Ofrivilliga där pinsamma eller borderline pinsamma scener kommer på rullande band, men i De Ofrivilliga vågar oxå vissa karaktärer säga ifrån, ta ställning och gå mot strömmen. Konsekvenserna för detta verkar dock vara nästan mer negativa för karaktärerna än dom som fint rättar sig i ledet även om det är på bekostnad av deras värdigheter eller på bekostnad av vad som är bäst för dom. Filmen visar på rädslor som jag tror dom allra flesta lever med men jag tror dessa rädslor egentligen talar emot varandra. En av rädslorna är att inte våga vara sig själv, att vara tvungen att kompromissa bort för mycket av en själv i kontakten med andra människor. Att inte våga säga ifrån eller ha en avvikande åsikt. En annan räsdla handlar om det motsatta, rädslan att inte få lov att vara med i gänget, att inte bli förstådd, att bli utelämnad och ensam.

Vad innebär det att utmana sig själv? Hur vet man om man blivit utmanad?

Resten av veckan fick vi ta oss itu ännu ett projek. Detta projekt hette "min samling". Vi skulle presentera våran samling med hjälp av tio slides och tjugo sekunder till varje slide. Det första jag tänkte var hur i helvete ska man hinna berätta något om man bara har 3:40 minuter till sitt förfogande? Jag tänkte på Kevin Smiths fantastiska berättelse om när han jobbade med filmatiseringen av superman. Hur tråkig hade inte den berättelsen varit om han hade plöjt igenom den på 3-4 minuter? Dessutom som allt annat under denna delkurs skulle presentationen på något vis landa i mig, i något personligt som jag vill dela med mig till gruppen.
Det känns som hur man än vrider och vänder på det blir det personliga hela tiden i centrum under hela denna delkurs. Vad vill jag dela med mig av? Varför? Hur? är frågor som har cirkulerat i mitt huvud under en lång tid nu. Jag har redan sedan tidigare fått lärt av mig att kunna vara personlig ger väldigt mycket i kontakten med eleverna, jag tror oxå det är positivt för inlärning, det skapar en inlärningssammanhang som på många vis liknar många inlärningssammanhang utanför skolan och därigenom kan skapa ett kontinuum kanske man kan säga mellan informellt och formellt lärande. Samtidigt finns det alltid risken att man blir för personlig, att man går över gränsen på något vis och detta kan få konsekvenser för en själv och för andra. Det är en lindans det handlar om tror jag, mellan att bli den som torrt konstaterar och att blotta sig själv och det är inte alltid klart för en själv var man står, om man håller på att ramla åt ena eller andra hållet. Ta denna blogg som exempel, jag vet inte om den som läser detta tycker att det är en torr akademisk strikt text eller mer åt blottar hållet eller kanske tycker något helt annat. Texten kanske är väldigt lätt för mig att följa eftersom jag skriver den men för någon annan kanske det är bara en massa rappakalja.
Det personliga jag skriver här vet jag inte heller hur det tas emot, blir jag bekräftad i det? blir jag utsatt för åtlöje bakom min rygg? Förstår du vad jag skriver? Är det i skälva verket inte personligt alls utan tycker du jag gömmer mig bakom lättsamma klischeer? På tu man hand kan man ju i alla fall använda sin inkännande intuitiva sida, om nu den går att lita på. Nä nu blev det för dystert :) kolla in Kevin Smith klippet, han är fantastisk berättare.