Reflektion v.19

Önskar jag kunde dela med mig mer av klipp och så. Jag har inte hört av mig till jurister som ska finnas på universitetet om min förmodade gestaltning och min förmodade del av utställningen. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag får lov att visa upp det jag har gjort.
Jag fick tipset att försöka mer att komma människor nära när jag filmar, iaf var det så jag tolkade min respons på seminariet. Jag tog mig ut för att filma en till och kanske förmodad sista gång med detta i åtanken. Vad jag filmade försökte jag väl passa in i det ramverk jag skapat för mig själv sedan innan, att försöka filma på ett sätt där jag försöker få fram lugnet och det stilla i ett stadsrum fyllt av rörelse. Detta har och göra med den fascination jag såg i att stadsrummet verkar vara fyllt av varelser som vill därifrån, någon annan stans, vad händer om man försöker vara en konstant i detta rum?
Hursomhelst tillbaka till veckans filmande, jag gjorde en viss perspektivsförändring och höll kameran stående i ett läge som ger människor möjlighet att möta mig med blicken. Nu blev perspektivet nästan helt efter den urgamla centralperspektiv modellen
kommer ihåg att jag hade många bildlektioner där jag fick jobba efter detta centralperspektiv, där uppgiften var att rita olika saker olika stora i förhållande till horisontlinjen och punkten i mitten. Kommer ihåg lektionerna som ganska tråkiga och så men frågan om perspektivs roll i bildskapande lyftes igen för mig i gymnasiet och även eftergymnasiala studier. Då berättades att förr i tiden ansågs det vackra det harmoniska, och i detta begrepp harmoniskt fanns former som det gyllene snittet, den perfekt runda cirkeln, triangeln, kvadraten osv osv, och detta perspektiv, centralperspektivet. Ett perspektiv ögat kunde vila i med sin matematiska exakthet. I denna harmoni fanns en konflikt, i denna matematiska exakthet finns stadsrummet, folk rör sig, stannar för rödljus, väntar, går, bilar rör sig i en uträknad maxhastighet, vägar går rakt fram eller rakt åt sidan eller i exakta vinklar. I denna exakthet ska människor finnas och va händer? Vi flyr den, vi ska vidare, till nästa station.
Jag fick i mina nya tagningar möjlighet att på ett helt annat sätt möta folks reaktioner som nämt tidigare, dom flesta reagerade ganska lika, precis som dom flesta beter sig ganska lika, man på något vis skylde sig från linsen, tittade bort, aktade på sig. Fann sig i situationen tillräckligt för att inte konfrontera mig men njöt inte att vara sedd. Jag filmade två olika ställen som på något vis illustrerade olika saker för mig, ett klipp är jag på linnegatan på en tid när ganska få människor finns där, i det andra är jag mitt i nordstan. I det första kändes det som personerna mer var obekväma i att jag stod där och filmade, det blev mer påtagligt att dom var med på filmen kan man säga. Mitt i gröten kanske man kan göma sig mer, i nordstan fanns det fler som bröt av och gjorde något annat i kontakt med mig, bland annat en kille som lite kaxigt nästan gick in i mig och kameran.
Till sist får jag väl skriva om utställningen. Min idé är att presentera mina klipp som loopar i på olika skärmar, jag får se hur detta kommer funka rent praktiskt fast hoppas det ska ros i land.
Dagens visa (theyre back again):