Crossroads

... Och jag menar varesig den fantastiska låten eller den kanske mindre fantastiska filmen.
Mitt vägskäl handar om huruvida jag ska jobba vidare på det rent teoretiska eller om jag ska gå över till något mer handfast. Jobba i form exempelvis. Har en ingång att fördjupa mig i det teoretiska med dels Latours teorier och kanske Mathiesens texter. Handledaren ville ha mer djupdykning... jaja. Antingen det eller att jobba vidare på idén om platsen som en megafon. En megafon som sura grannar försökte tysta ner med dom groteskt fula handtagen. Vad jag förstått har platsen inte havt samma styrka av mötesplats för skatare sen kommunen gick in och bad dom dra.
Men kommunen bad kidsen sticka för att den var och förblir en potentiell megafon, pga sitt läge och sin akustik. Jag är övertygad om att möjligheterna för denna megafon är stor, frågan är hur ska man få ut potentialen i megafonen? Och vad ska megafonen berätta om?

... En annan sak

Tänkte på platsen och faktumet att det blir en viss akustik på platsen. Detta är ju varför ljuden från skatarna störde vissa som bodde där. Alltså det var ett problem för vissa. Andra tyckte det var positivt med skatandet men men. Men man kan se akustiken som ett problem, som att det förhöjer ljud man inte vill höra, men kan det inte lika gärna vara en tillgång? Något att hylla och använda sig av? Vad detta något skulle kunna vara det återstår kanske att se men det skulle vara spännande att knyta an det till problematiken jag skrivit om med unga människor och framförallt unga människor som utmanar hegemonin. Skulle platsen kunna vara som en megafon för dom? Man behöver ju inte begränsa sig till skatare, utan alla typer av subkulturer eller människor som känner att dom eller vill befinna sig i periferin av vad som uppfattas som normen. Får klura på det helt enkelt

Ang skate igen

Känner jag måste backa ett steg. Skrev i förra inlägget om skatare, vad det innebär att vara skatare. Jag har aldrig varit skatare, jag känner en del skatare och har växt upp med skatare, så visst har man en referensram men kände jag behövde lite mer kött på benen om jag ska skriva om skateboarding som subkultur etcetera.
Läste i Skateboarding, Space and the City och hittade ett citat från hiphop legenden Rakim :"It ain't where you're from. It's where you're at". Boken handlar om hur skating och subkulturen förknippad med det kan överbrygga och tillintetgöra sociala avgränsningar människor emellan. Hur klass, kön, etnicitet och liknande sociala kategorier som i andra fall inskränker på möten människor emellan inte är intressanta om du är del av skate communityt. Att där råder andra sociala koder, andra regler och annan identifikation. Det hela är så otroligt mycket större än bara att åka på en bräda. Skateboarding som subkultur går alltså in och utmanar sociala regler genom att hitta på nya sociala regler enligt boken. Ja hela subkulturen som sådan skulle kunna ses som en utmaning mot den moderna människan som ska stå själv som en ö. Just att det är en global rörelse talar för att den även utmanar oss som bundna till en nationell identitet, skate-identiteten står sig lixom starkare än det. Detta berättade en kompis om när han var borta i Australien ett år, det var otroligt lätt att få nya kontakter om man skatade, skatarna var sig lika på något vis trots att man färdats till andra sidan jorden. Ändå finns det aspekter av skate som klingar väldigt väl med normens sätt att skapa sin identitet, framförallt det som har med att man ska kunna köpa sig sin stil. Att vissa märken förknippas med skate och är därför sånt man bör ha som skatare, det är dock frågan om alla skatare går med på det påståendet.
Jaja hursomhelst, det jag läste understryker det jag skrev i inlägget tidigare, att det finns inom skate en vilja att utmana sociala regler som finns i hegemonin eller den rådande normen. Att det finns en rebellisk ådra där. Och nu är jag övertygad om att "hantagen" är menat inte bara mot skateboarden som sådan utan mot subkulturen. Som vissa vill säga "stick skateungar" fast har valt ett annat tecken för det.

Esperantoplatsen, för vem?

Det är ganska lätt att se absurditeten i att Esperantoplatsen, en offentlig plats som kommunen ansvarar för, är utformad som Esperantos flagga. En symbol som står för möten jorden över. Möten med ett språk som inte är laddat med makt på samma sätt som andra språk. Just på denna plats har man från kommunens håll schasat iväg ovälkomna personer. För det är inte bara skateboardåkning som motverkas på platsen. Det är skateboardåkaren. Som jag uppfattar det är skateboardåkning mycket mer än bara någon fritidssysselsättning, det handlar om att träffas och göra nåt ihop. Där jag kommer från, lilla västra bodarna, hade ett par olika saker när jag växte upp. Det fanns massa villor, det fanns en skola, det fanns en fotbollsplan, en pizzeria och en plats som inte var upptagen av någon, precis brevid tåghållplatsen. Denna tog skatarna, och varje dag var dom där och skatade ihop. Jag gick förbi dom varje dag när jag gick hem från skolan. Egentligen var det inte mycket mer än lite skrot och tom mark där dom hängde, men platsen blev synonym med dom. Och man kunde se på dom att dom var skatare, dom hade skate-kläder. Uttryckte sig liknande, svetsade ihop sig lixom, som en subkultur i suburbia.
Något liknande kan jag se i bilderna från Esperantoplatsen innan den förvanskades av trafikkontoret/kommunen. Den verkade ha varit befolkad av en grupp. Ett gäng ungdomar som möttes och gjorde nåt ihop genom skateboardåkandet.
Jag kommer och tänka på Ove Sernhede, han vi hade tidigare i utbildningen och hans bok "alienation is my nation" om hiphopare i hammarkullen. Hiphop har jag personligen en starkare koppling till än skate. Jag har lyssnat från och till på hiphopmusik hela min uppväxt och har även varit till viss del aktiv i hiphopkultur. Hursomhelst, vad han beskriver är personer som hittar en gemenskap i en värld där dom känner av ett utanförskap. Min förmodan är att skate handlar om väldigt mycket samma sak. Frågan är då är utanförskapet på grund av subkulturen, eller en reaktion mot ett utanförskap man känner redan innan? Vad är hönan och ägget lixom?
På grund av vad som hände på esperantoplatsen är det ganska uppenbart för mig att skateboardåkarna inte var välkomna för vissa på platsen. Skulle en förklaring till detta kunna vara att dom inte vill vara en del av etablisemanget? Att man som ung vill ställa sig lite på tvär mot samhället? OM det är så, får oxå sådana röster få plats i ett offentligt rum?

Ihoplappning

Lite ihoplappning av tidigare inlägg. Kom på att jag aldrig skrev om VARFÖR det fanns ett intresse av att skata på platsen från början. Vad jag har hittat passar platsen bra eftersom det är en såpass slät typ av underlag. Dessutom gör ju "bänkarna" sig bra att grinda på. Men huvudanledningen borde nog delvis ha och göra med det centrala läget och att det är förhållandevis slätt underlag. Så någon fick den briljanta

79 decibel kan det handla om, när en skejtare landar. Ett bra stycke
över de 55 som miljöbalken stipulerar efter klockan 22 eller före 06
siffror enligt GP

Eftersom decibel är ett så klurigt mätinstrument tog jag hjälp av osäkra källor (wikipedia såklart) för att få en uppfattning om vad 79 decibel skulle vara:

• 80–100 dB – Lågmält mindre liveband
• 50–70 dB – Konversation, lyssnarens öra

Så nånstans där emellan.
http://www.esquire.com/the-side/feature/vuvuzela-horn-controversy appropå konflikter kopplade till decibelnivåer.


Det var oxå som jag trodde att kommunen, eller rättare sagt trafikkontoret som monterade metallbågarna. Ett steg att gå vidare skulle ju kunna vara att höra av sig till dom, se hur dom motiverade sitt beslut.

Analysinlägg3

Lite bilder före och efter
Jag blir rätt upprörd när jag tänker på hur svårt det är att hitta relevant information om händelserna på esperantoplatsen dom senaste två åren. Varför är det så?
Har inte tagit mig till ub eller stadsbiblioteket än och det får bli på måndag istället. Men förhoppningsvis ska jag kunna få bättre grund för mitt resonemang då.
Vad jag tror att jag vet är nu iaf att det skett och sker en kamp om att få definiera området. Det har varit en skateplats. Många har klagat, det verkar som framförallt grannar till platsen. Exempelvis denna artikel beskriver en gubbe som fått nog av oljudet. Det verkar framförallt på papperet varit en fråga om just ljud. Klagomålen gav frukt i och med aktioner för att försöka marginalisera skateboardåkarna och ta bort dom från platsen. Om det är kommunen som gått in och till exempel satt dit dom fula "handtagen" vet jag fortfarande inte, men jag får förmoda det i detta läge. Det är framförallt detta jag måste ta reda på. Det enda andra alternativet skulle vara att grannarna själva gått ihop och gjort aktionen. I så fall är det en kriminell handling.
Hursomhelst får mina asociationer till skateboardåkande mig att tänka på en låt som var en hit för några år sedan

Lupe Fiascos "Kick Push". I låten blir skateboardåkandet som en metafor för att vara i rörelse. Att sakna någon specifik plats eller rum som är ens eget. I texten är personen Lupe rappar om förföljd med personer som hela tiden säger att man inte får skata här.
Sett i detta ljus är det som hände och händer på esperantoplatsen inget unikt fenomen som kan studeras som något unikt.
Vad som jag tycker är spännande är hur så små saker som "handtagen" kan betyda så mycket, kan berätta om en fråga som sträcker sig över nation och kontinentgränser. Att en så liten sak kan innehålla så mycket content. Finns det fler sådana saker? Jag läste i Brick, bodies and black boxes, en bok som handledaren rekomenderade. Där tar Joakim Forsemalm (forskare i etnologi) exemplet rödljus för att belysa maktaspekter i offentliga rummet. Det finns inte instanser för att övervaka och kontrollera oss vid rödljuset, ändå accepterar vi rödljuset. Vad han senare beskriver är att makten finns inte där som någon konstant, utan måste manifesteras, måste bli till. Ibland kan tillblivelsen vara så subtilt och "oskyldigt" som rödljus, ibland kryptiskt som "handtagen". Hursomhelst existerar handtagen inte där som en konstant utan måste bli till. Detta är en konstruktivistisk tanke som jag tror kan vara användbar i mitt arbete.

Vad är det jag ser?

Analysinlägg 2
Jag har redan klargjort att platsen har mycket att göra med språket esperanto i både utformning och i och med citat som står skrivna på platsen.
Vad som attraherade mig med platsen var hur mycket innehåll man kunde se direkt vid första ögonkastet. Nu har jag fått ta smällen av dom negativa aspekterna av mitt val. Hur ska jag göra platsen rättvisa i ord? Får jag lov att utelämna några aspekter av den. Vi har den gamla muren som berättar om Göteborgs gamla gamla historia. Vi har industrier som berättar om den mer nutida historien. Vi har fik och restauranger som berättar om den nästan lika nutida historien, vi har träningslokaler som berättar om en historia ännu närmare nutid och till sist vi har små saker som vid första anblick mest liknar handtag på "bänkarna" på platsen som är aktuella NU.
Jag har redan tidigare ältat att jag ska försöka förhålla mig till uppgiften så att jag alltid har med ett perspektiv av att jag är pedagog, och letar efter pedagogiska infallsvinklar i projektet. Som förmodad pedagog har jag förmodade vetgiriga (eller bara uttråkade) ungdomar. Så min fråga blev, om jag skulle fråga dom vad i platsen som var mest intressant. Var det gammal historia, nyare, eller samtid, vilket svar skulle jag få? Kanske är det bara jag som är fördomsfull men jag tror att jag skulle få svaret samtid eller nutid. Det som händer NU!
Vad händer nu? På ett sätt är platsen väldigt ung, det är en enligt Mattias nyaste byggda platsen i innerstaden. Samtidigt bär den på historia från olika tider. Men mest intressant och brännande blir i min mening makten över denna plats. Dom där "handtagen" är inga handtag, dom är ditsatta för att förhindra skatare från att skata på platsen. Skatare stör nämligen. Jag har inte skatat själv, något som jag ångrar nu, men men. Många och då menar jag många i min närhet har dock skatar och fortsätter att skata. För mig har skateboardåkningen alltid när jag va yngre varit förknippad med personer i min eller lite äldre än min ålder. Fortfarande tycker jag det är hårt förknippad med en ungdomskultur, man ser inte många 40+ som skatar direkt.
På platsen blev det 2008 skatestop vad jag kan läsa mig till, av allt jag kan döma var det ljudvolymen som störde, men vem var det som bestämde? vilka var det som stördes? Letar man på nätet hittar små notiser och forumtrådar, fast ingen bra artikel om händelsen. Inte ens stora (men ack så dåliga) GP har någon vettig artikel i sin internetarkiv.
Hittar faktiskt ingen bra artikel som beskriver vem som bestämt vad. Så får ta mig till ub imorgon, fortsättning följer :)