Gränser

gränser gränser gränser gränser
gränser
gränser gränser gränser gränser gränser
gränser
gränser gränser gränser gränser gränser
gränser gränser
gränser gränser gränser gränser gränser
gränser gränser
gränser gränser
gränser gränser
gränser gränser gränser gränser gränser gränser gränser gränser
gränser gränser
gränser gränser
gränser gränser
gränser gränser
gränser gränser

Reflektion v.50

Stress!

Jag går vanligtvis genom en typ av energicykel genom en termin. Energin börjar på topp, allt känns inspirerande och intressant, långsamt långsamt börjar energin gå ur en. I slutet av delkursen brukar den avslutas med en hemtentavecka, då man själv får lägga upp tiden helt utifrån sig själv. Detta brukar vara den tiden på halvåren jag samlar ny energi, helt plötsligt läggs allt på plats, det vi har läst om, hur jag har internaliserat detta och omarbetat detta till något eget. Jag har känt att jag har kunnat hålla uppe energin väldigt väl gämförelsevis detta halvår men den senaste tiden har jag ändå känt energin gå ur mig en del. Jag hade hoppats att denna vecka skulle innebära något i den stilen, en energiboost och en liten kick. Vad jag märkte var att skriva något innehållsrikt blev väldigt svårt, därför fick jag inte den positiva känsla och positiva energin skrivandet oftast innebär för mig. Jag har skrivit hemtentor och olika typer av vetenskapliga texter i år och det va länge sen jag va så missnöjd med resultatet, det jag lämnade in. Ändå lade jag ner mycket tid på essän och intervjun. Därför är jag inte jätteglad på idén att publicera eländet här, jag känner att det nästan blir som ett moraliskt dilemma om konsekvensen att inte publicera skiten innebär att jag inte får dom där åtråvärda högskolepoängen.
Jag har funderat varför texten, framförallt essän inte blev vad jag ville att den skulle bli och mitt enda svar blir att jag inte hade något huvudspår, någon riktigt intressant teori eller idé som kunde genomsyra texten, som kunde förstärka röda tråden och rama in texten på ett bra sätt. Jag borde ju kunna teoretisera utifrån vad jag läst innan men det va svårare än jag trodde efter ett år nu utan att ha skrivit något vetenskapligt att väva in teorier, enskilda exempel och egna tankar i ett meninsgsfullt sammanhang. Kanske beror det på att vi inte haft någon teoretisk grund i vad vi har hållt på med denna terminen, detta innebar för mig att texten fick spreta mer fritt och tappade fokus.
Nåväl jag lämnade in i tid och gissar jag får mina åtråvärda högskolepoäng och kan gå vidare till nästa nivå, det kan bli som jag kommer ihåg gymnasieämnen jag var ointresserad av, man läser på lite sporadiskt inför ett prov, man gör provet och sedan kan man glömma innehållet "med gott samvete".

Reflektion v.49

Har haft dom senaste åren som tradition att fira helgen v48 eftersom Bob Hund gjort en låt om just denna helg, som vanligt är texten klockren och just den texten har fått symbolisera för mig ett alternativ till den tillrättalagda vinter romantiken som julmusiken står för. Här är den härliga musikvideon.
För er som är intresserade kan jag oxå rekomendera Arcade Fires försök till julmusik, Tom Waits Blue valentine och förra årets bästa julskiva A snowflake fell (and i felt like a kiss) av Glasvegas, med spår som "Fuck you its over" och "Cruel Moon".
Jaja det va väl inte va denna reflektion egentligen skulle handla om, tillbax till veckan som gått. Lite av temat för veckan har varit samtidskonst, och hur detta ska kunna användas i skolan, eller kanske ännu viktigare fråga varför ska det användas i skolan. Jag tycker jag fick en ledtråd varför när jag läste Göran Hägglunds omåttligt underhållande och samtidigt väldigt skrämmande artikel om konst och vanliga människor. Hägglund berättar här om hur den vanliga människan inte har tid och ork för konstigheter som kulturetablisemanget försöker tvinga ner i honom/henne. Den vanliga människan måste lägga allt krut på viktiga saker som jobbet och sommarstugan och får inte bli störd och ifrågasatt för då sprids sk obehag. Just denna obotligt oreflekterade inlägg i debatten rättfärdigar på något sätt samtidskonsten i skolsammanhang, så att eleven kan få komma hem och sprida sitt obehag, så att "den vanliga människan" kan ruskas om lite (självklart finns inte "den vanliga människan" men det finns nog gott om människor som behöver ruskas om, om inte alla behöver det då och då). Som 849 (känns som man befinner sig i Thx 1138 :D) poängterade finns det dock svårigheter i att presentera konst för barn, speciellt konst som handskas med svåra existensiella frågor eller konst som kan uppkalla ångest. Denna dimension snoppades av ganska snabbt tyckte jag och rätt orättvist, jag tycker det är en otroligt viktig fråga. Skolan och utbildningen bör ha som uppgift att möta eleverna där dom är, konst handlar ofta om starka uttryck, känslor och tankar, att säga att konst som väcker till exempel ångest hos betraktaren inte potentiellt skapar negativa konsekvenser hos betraktaren är att blunda för elevers olikheter. Vissa elever kanske aldrig har bemött svåra existensiella frågor om liv och död eller aldrig känt av ångest, eller är helt enkelt mer känsliga, om man då ska utsätta dom för traumatiserande upplevelser tycker jag man begår näst intill tjänstefel. Jag kom ihåg själv när jag var liten och fick se en bild på Nosferatu i en tidning, den vampyren följde med mig i mardrömmar under lång tid framöver och det va mardrömmar jag tror jag hade kunnat leva utan.
Vi fick som uppgift att skapa en lektion utifrån samtidskonst på något vis. Jag och två andra valde att göra en lektion där vi diskuterade om konstnären Banksys konstverk. Jag lovade att ge en länk, här är hans hemsida.
Vi valde att först visa upp en bild:
Som mycket i banksys bildskapande är detta ett provocerande motiv, det är ett ganska rakt på sak motiv och det är ett motiv som handlar om sociala och samhällsfrågor. Man skulle lätt kunna spinna vidare på bilduppgifter där eleverna själva får bestämma sig för en samhällsfråga eller en politisk fråga man vill illustrera i bild på något vis. Dock kanske det blir svårt att göra som Banksy eftersom det mesta han gör är olagligt. Jag gissar att det är svårt att styrka en uppgift som uppmuntrar till kriminalitet i styrdokument. Det hade varit spännande att testa dock.

Reflektion v.42

Va innebär det att utmana sig själv? Hur vet man om man blivit utmanad?

Denna vecka började med en favoritfilm på måndagen. De ofrivilliga av Ruben Östlund. Filmen är för mig en svensk the office, alltså den brittiska serien som är en låtsasdokumentär över en "vanlig" kontorsmiljö i hålan Slough i england. Varför jag gör denna koppling är att både de ofrivilliga och the office hadlar för mig väldigt mycket om den känsla av undertryckthet man kan uppleva från så många karaktärer. Det som verkar undertryckt är frustration över att man inte ger sig själv tillåtelse att säga och tycka vad man vill i olika situationer. I The Office tar detta sitt uttryck i att David Brent, chefen får gå omkring och störa och irritera dom flesta runt omkring honom utan att någon vågar ifrågasätta det hela, han är ju ändå chefen. I stället skapas dessa obehagliga scener där man ser att karaktärerna inte vill delta i hans fånigheter men samtidigt inte förmår att gå därifrån. Det blir pinsamt. Detta är oxå en röd tråd i De Ofrivilliga där pinsamma eller borderline pinsamma scener kommer på rullande band, men i De Ofrivilliga vågar oxå vissa karaktärer säga ifrån, ta ställning och gå mot strömmen. Konsekvenserna för detta verkar dock vara nästan mer negativa för karaktärerna än dom som fint rättar sig i ledet även om det är på bekostnad av deras värdigheter eller på bekostnad av vad som är bäst för dom. Filmen visar på rädslor som jag tror dom allra flesta lever med men jag tror dessa rädslor egentligen talar emot varandra. En av rädslorna är att inte våga vara sig själv, att vara tvungen att kompromissa bort för mycket av en själv i kontakten med andra människor. Att inte våga säga ifrån eller ha en avvikande åsikt. En annan räsdla handlar om det motsatta, rädslan att inte få lov att vara med i gänget, att inte bli förstådd, att bli utelämnad och ensam.

Vad innebär det att utmana sig själv? Hur vet man om man blivit utmanad?

Resten av veckan fick vi ta oss itu ännu ett projek. Detta projekt hette "min samling". Vi skulle presentera våran samling med hjälp av tio slides och tjugo sekunder till varje slide. Det första jag tänkte var hur i helvete ska man hinna berätta något om man bara har 3:40 minuter till sitt förfogande? Jag tänkte på Kevin Smiths fantastiska berättelse om när han jobbade med filmatiseringen av superman. Hur tråkig hade inte den berättelsen varit om han hade plöjt igenom den på 3-4 minuter? Dessutom som allt annat under denna delkurs skulle presentationen på något vis landa i mig, i något personligt som jag vill dela med mig till gruppen.
Det känns som hur man än vrider och vänder på det blir det personliga hela tiden i centrum under hela denna delkurs. Vad vill jag dela med mig av? Varför? Hur? är frågor som har cirkulerat i mitt huvud under en lång tid nu. Jag har redan sedan tidigare fått lärt av mig att kunna vara personlig ger väldigt mycket i kontakten med eleverna, jag tror oxå det är positivt för inlärning, det skapar en inlärningssammanhang som på många vis liknar många inlärningssammanhang utanför skolan och därigenom kan skapa ett kontinuum kanske man kan säga mellan informellt och formellt lärande. Samtidigt finns det alltid risken att man blir för personlig, att man går över gränsen på något vis och detta kan få konsekvenser för en själv och för andra. Det är en lindans det handlar om tror jag, mellan att bli den som torrt konstaterar och att blotta sig själv och det är inte alltid klart för en själv var man står, om man håller på att ramla åt ena eller andra hållet. Ta denna blogg som exempel, jag vet inte om den som läser detta tycker att det är en torr akademisk strikt text eller mer åt blottar hållet eller kanske tycker något helt annat. Texten kanske är väldigt lätt för mig att följa eftersom jag skriver den men för någon annan kanske det är bara en massa rappakalja.
Det personliga jag skriver här vet jag inte heller hur det tas emot, blir jag bekräftad i det? blir jag utsatt för åtlöje bakom min rygg? Förstår du vad jag skriver? Är det i skälva verket inte personligt alls utan tycker du jag gömmer mig bakom lättsamma klischeer? På tu man hand kan man ju i alla fall använda sin inkännande intuitiva sida, om nu den går att lita på. Nä nu blev det för dystert :) kolla in Kevin Smith klippet, han är fantastisk berättare.

Reflektion v.41

Dags för ännu en reflektion. Frågan om offentligt rum har ju kommit tillbaka om och om igen under kursens gång änsålänge. Det började med att vi skulle förändra det fysiska offentliga rummet inne i stan på något vis, och denna vecka har handlat om internet communities som i allra högsta grad är även dom offentliga rum i många fall. Appropå att ändra det offentliga rummet i innerstaden hittade jag en väldigt roligt klipp på youtube, brittisk humor är väl ändå det bästa som finns.

Våran uppgift för veckan handlade om att ta del av och interagera på internet arenor, "virtuella världar" (virtuell inom citationstecken för jag är inte alltid helt övertygad om att den fysiska värld många upplever som verklig är så mycket mindre virtuell än dom olika världarna på internet, men det är ju lite off topic så jag går vidare) Att ta del av olika gemenskapheter på nätet är verkligen ingen nyhet för mig, jag har spenderat nästan halva mitt liv både på internet och "irl" som det så fånigt heter (irl står för in real life, som sagt man kommer inte runt filosofiska problem här fast jag får väl ignorera det) Jag tyckte det verkade spännande att återupptäcka mötesplatser jag använde mig av när jag var yngre och se vad jag ser i dom idag. När jag var lite yngre var textbaserad chatt på olika internetsidor populärt, som till exempel aftonbladet chatt och spraychatt. Jag gick in på aftonbladets chatt bara för att få se att dom hade stängt ner den, med förklaringen att intresset för sådana chatter inte är tillräckligt starkt och på grund av klagomål över språket, mao personerna inne på chatten hade svärit och skrivit fel saker. Detta var inte det jag hade velat bli mött av men jag fick fortsätta leta.

Min nästa station var Battlenet, en gemensam server jättespelföretaget Blizzard har till sina onlinebaserade spel (vilket är alla dom senaste 10-15 åren) förutom det kändaste: WoW som har sina egna servrar. Blizzards spel kan lite förenklat delas upp i två kategorier; rollspel, där du tar rollen av någon och "levlar" alltså gör din avatar starkare och starkare. Den andra kategorien är strategispel som förenklat går ut på att bygga din bas, skapa en armé och försöka utplåna motståndarens bas och armé. Gemensamt för båda dessa kategorier är att det är en ganska stor manlig (eller pojkig kanske man ska säga) dominans. Jag vet inte om det finns några siffror på fördelningen men jag skulle gissa att spelen spelas till 90 procent av killar. Atmosfären och attityden blir därmed väldigt grabbig. Överdrivet grabbig skulle jag säga, eftersom alla kan gömma sig bakom ett internet alias och möts genom spelen tror jag dom flesta känner sig mer fri att uttrycka sig som man vill. Ändå blir det en kultur som dom flesta finner sig till och denna kultur skulle jag definiera som överdrivet grabbig, man får lov att vara lite kvinnoförnedrande, och framförallt homofobisk och fördomsfull mot homosexuella. Gay till exempel kan ofta i warcraft 3 direkt översättas med dåligt, så meningen "so gay" används i sammanhang när saker inte gått som man ville. Det som förvånade mig när jag kom in i battlenet var att samtalet som pågick var att en kille ville ha sex och försökte ragga bland killar, och ingen verkade reagera speciellt mycket på det. Det kanske talar för just den friheten man kan uppleva på nätet, att man får lov att i text vara fördomsfull, fast motsatt får man lov att ifrågasätta fördommarna utan att det blir speciellt stora rabalder.
Vad jag vill komma till är att mina upplevelser av möten och mötesplatser över nätet i allmännhet är att dom sociala koderna, kulturen är annorlunda, om någon som ser detta har tid kan du kika in en föreläsning om youtube som handlar mycket om kultur och kulturskapande över nätet, väldigt sevärt. Hur kommunikationen förändras och varför skiljer sig från mötesplats till mötesplats, när vi hade genomgång över alla våra internetfynd i fredags blev detta ganska tydligt. Vissa har en yngre målgrupp, vissa har en äldre, vissa har en mansdominerad vissa kvinnodominerad osv. Men gemensamt för alla är just att man kan inte jämföra rakt upp och ner kommunikationen man har över nätet med kommunikationen man har på tu man hand i den så kallade verkliga verkligheten eller "irl".

Internet community interaktion

Jag tänkte presentera min interaktion som en liten berättelse

Denna konversation är tagen från som så många vet facebook: http://facebook.com
Eftersom jag litar på Mikaels smak valde jag att bara skumma artisten innan jag laddade ner en skiva

Här är när jag laddar ner från betaltjänsten 7digital - för oss ipred paranoida
7digital är ingen community sida fast kan väl lägga ut en länk ändå: http://se.7digital.com/
När jag börjar lyssna läggs musiken automatiskt ut på min last.fm profil och mina två vänner (så populär är jag :)) och mina 60 "musikgrannar" kan se "mitt" nya fynd
Länk: http://www.last.fm

Men crediten ska ju för min del gå till Mikael så jag går tebax till Facebook och ger en "tummen upp"


Tänkte återupptäcka gamla mötesplatser - chatt, försökte först med aftonbladets chat men den var död, sedan gick jag oldschool hela vägen och kikade in mirc igen, såhär sorgligt var det
Om man nu trots detta vill upptäcka mirc världen finns webbaserade varianter av programmet, annars kan man ladda ner programmet gratis här


Jag tog mig ut på battlenet, en community för spelföretaget blizzards multiplayer spel, i mitt fall Warcraft 3. Här kom jag in i ett ganska märkligt samtal för att vara detta sammanhanget, ni får gissa vem av aliasen jag gömmer mig bakom
Här är battle.nets hemsida och här är mer info om spelet

Jag testade en pictionary variant på nätet
Länk: http://xsketch.com

Följande bilder kommer från sidan http://www.habbo.se som är en chattsida riktad mot lite yngre åldersgrupper så vitt jag förstod det

Skolan enligt habbo ungar
Mer av skolan enligt habbo ungar
Idol i habbo

Reflektion v.40

Först och främst ville en kursare att jag skulle länka till den osynlige mannen, och här kommer den länken http://www.odditycentral.com/pics/meet-the-real-life-invisible-man.html# , spännande konst


Veckans första föreläsning handlade om bildämnets historia i skolan. Från den tidiga teckningslärandet till dagens bildämne. I Religionsämnet när vi hade didaktik var fokuset ofta förlagt till kursplanen. Framförallt som jag ser det för att där kan man utröna vilket uppdrag man har som lärare i detta ämne. Vad är det egentligen man vill att barnen eller ungdomarna ska lära sig? Varför ska man lära sig detta? var frågor man fick tampas med. Diskussionen har kommit upp från och till nu på LBD, men i måndags var första gången vi fick komma någorlunda nära kursplanen och arbeta med den. Mina tankar om vad jag vill att eleverna ska lära sig är fortfarande mycket mina egna och jag kan inte än förankra dom i vad politiker vill att jag ska lära ut, men jag hoppas kunna göra detta inom en snar framtid.¨



Mitt intresse för bildämnet ligger nog delvis i att det var det ämnet jag var "duktig" i själv under skoltiden. Min studiemotivation i högstadiet och gymnasiet var inte direkt hundra, jag hade inte svårt i skolan men det var svårt för mig att känna den starka drivkraften att verkligen utvecklas och lära mig i många ämnen. Jag vet inte om jag fick chans att utvecklas mer i bildämnet, i många fall var det nog tvärtom, där fanns kanske en mindre fokusering på att man skulle uppnå några mål eller utvecklas åt något specifikt mål. Dock uppskattades ofta mina teckningar av läraren och av klasskamrater och det va motivation nog för mig då att fortsätta och arbeta. Man kanske kan säga att skicklighet med pennan i ritsammanhang definierade mig på något vis. Efter gymnasiet tappade jag ritandet och målandet. Jag hade kanske runt 6 år då jag inte skapade speciellt mycket alls. Jag ritade gubbar och kladd på pappret när jag hade tråkigt på föreläsningar men hade ingen lust att verkligen försöka uttrycka mig i bild. För ett eller två år sedan vände detta och jag började försöka igen, det var som att träffa en gammal vän igen, jag förstod inte hur mycket jag hade saknat det förens jag kom i kontakt med det igen. Sen dess har jag försökt reflektera över varför jag gav upp skapandet i bild, varför jag började med det igen och varför det betydde mycket för mig att hitta hem.

Ska man sammanfatta tankarna har det väldigt mycket handlat om att för mig nu betyder bildskapandet mycket för mig för jag känner jag får uttrycka mig på ett annat sätt än jag får göra i andra sammanhang. Jag får tillåtelse att säga saker jag inte känner att jag kan göra annars. Hur kunde jag ge upp detta då? Kanske för att tecknandet eller målandet har inte alltid betytt samma sak för mig. Kanske för att när jag var yngre fick jag bekräftelse i mitt skapande när det var fint, estetiskt tilltalande och frågan om om det man gjorde var meningsbärande inte kom upp speciellt ofta. När jag nådde en teknisk nivå i mitt ritande kände jag att jag inte hade något intresse längre att förfina och utveckla det rent tekniskt, dessutom blev mer och mer jag gjorde fult och inte estetiskt tilltalande i mina egna ögon. Kanske fick jag smak av vad dom flesta konfronteras med i sitt skapande, den självkritiska rösten som säger att allt man gör räcker inte upp till idealet. Den samma självkritiska röst är något jag konfronteras med ofta fortfarande men den förhindrar mig inte från att försöka nu.
Med denna historia i bagaget blir det otroligt viktigt för mig att eleverna jag kommer att ha inte bara fastnar i att göra det som är fint. Att göra dom rätta linjerna, att passa in. Väldigt mycket annat i skolan framförallt från 6an till gymnasiet någon gång tror jag handlar om att passa in, att vara bra och att få bekräftelse. Om ens enda sätt att få bekräftelse i bildämnet är att rita eller måla på rätt sätt begränsar man sig till dom som har dom rätta förutsättningarna till det. Jag kände i skolan att jag hade förutsättningen för det men det räckte inte till för mig i längden och jag tappade intresset. Handlar ämnet istället om att uttrycka sig, att hitta sin röst och att utveckla denna finns det inte rätt sätt och fel sätt på samma vis och frågan om bekräftelse borde omformuleras rätt radikalt. Jag hoppas jag ska kunna hitta pedagogiska verktyg att nå denna typ av inlärning. Minst lika viktigt blir oxå om jag får lov att fokusera min undervisning i denna linje. Finns det fog från kursplanen? Vad tycker skolorna?

Reflektion v.39

Var det något jag tog med mig från LAU 200 kursen(kurserna) var det Michail Bakhtin och hans dialogiska förhållningssätt. Jag tänker inte regogöra för hans teori, för det tror jag inte jag kan såhär på rak hand, vad jag kan däremot är att redogöra för vad jag tog med mig av hans tänkande och hur jag tycker det va relevant just denna vecka. Som jag förstår Bakhtin hävdar han att det pågår ständigt en kamp mellan dialog och monolog. Vissa röster vill arbeta emot en spridning av monologen, alltså att en talar och en lyssnar "They say jump you say how high". Vissa röster vill arbeta emot dialogen, samtalet mellan människor. Att vara dialogisk handlar om så mycket mer än att "prata med människor", det handlar om att aktivt försöka skapa en dialogiskt sammanhang där röster får möjlighet att höras och synas (om man nu kan se en röst). Dialogen är alltså också så mycket mer än ett samtal, vi kan vara med och skapa en stor dialog oss emellan. På vilket sätt är då detta relevant för vad jag fick uppleva denna vecka? Självklart hade vårat seminarium om sokratiska samtal otroligt mycket med detta att göra, där är dialogen otroligt central, men det var framförallt i dagarna därefter som mina funderingar kring dialogen och att mötas drogs igång.
Våran basgrupp var och kollade på utställningar från konstbiennalen och två verk stod ut för mig i mängden, en var ett videokollage som kallades "Doomed" (tror jag) där actionscener ur katastroffilmer välldes över en. Som religionsintresserad drog detta mitt intresse, domedagen, tanken att vi lever i den yttersta tiden är centrala tankar i många livsåskådningar, i religiöst sammanhang har jag alltid upplevt att domedagstanken borde vara något av en befrielsetanke, något väldigt positivt på många sätt, en ny tidålder där vi slipper dom otaliga problem och krämpor denna tidsålder innebär. I filmerna videokollaget eller installationen bygger på verkar domedagstankarna bara vara fokuserat kring hot av olika slag, utomjordingar, naturkatastrofer etc, och vad som hotas är våran civilisation. Tänk Independence day, rymdskeppet attackerar först och främst vita huset och när det har exploderat jämnas husen omkring med marken likt en svallvåg.
Det andra verket som stod ut var Pushwagners "Soft City", om en dag i staden "Soft City" Man fick följa en familj en dag i denna stad, en stad med oändligt många invånare som alla jobbade på Soft Inc, alla såg exakt likadana ut. Husen såg exakt likadana ut, stora gråa fyrkanter med hundratals fyrkantiga fönster i. Mamman i familjen gick till en supermarket som var ägd av Soft inc, alla andra mammor gick till samma livsmedelsaffär, alla gjorde allt likadant och alla såg likadana ut. Detta var en stad där olikheter tollererades så lite att dom enda gångerna man såg någon sticka ut från mängden var i små flyktiga tankebubblor där personen i fråga tänkte sig bort till en annan plats.
Dom två verken hängde ihop för mig, den ena berättade om hotet emot vårat gemensamma, våran civilisation och den andra om hotet med vårat gemensamma, vår civilisation. Båda berättelserna är otroligt starka och båda har potentialitet att vara monologiska och dialogiska till sin karaktär, normerande och dömande. Precis som man själv löper risken att bli monologisk när man går i försvar för ett synsätt framför ett annat. Där risken är som störst att döda dialogen i min mening är där tankar och föreställningar om att hotet mot vårat gemensamma är starkt. Michael Azar hade ett seminarium där han pratade om politiska strategier som handlar om att ena oss emot en gemensam fiende, den som inte är del av den nationella, eller politiska eller rasmässiga eller kulturella gemenskapen. Vilka förödande konsekvenser ett sådant samhälle får när sådana politiska strategier går i land har vi otaliga exempel på, men så länge man som medmänniska eller pedagog eller varelse är villig och vågar att möta människor i dialog tror jag ändå man kan arbeta emot sådana tendenser.
Eftersom jag skrivit mycket om dialogen kan jag väl slå ett slag för argumenterande oxå med detta klipp

Reflektion v.38

Varför är det så svårt att sammanfatta denna vecka? Så mycket hände, intensivaste veckan änsålänge på utbildningen men ändå känns det svårt att sammanfatta. Kanske intensiviteten är anledningen att veckan är svår att sammanfatta. Självporträttet i skräp känns hursomhelst som det mest självklara konkreta att hänga upp sig kring i en text som denna. Vi fick alla två dagar på oss att sammanställa ett självporträtt gjort av skräp vi hade hemma. Precis när vi började kännde jag att jag ville starta direkt utan några klara idéer om exakt vad det skulle ta vägen. Jag hade en flyttkartong med mig och några få andra skräpsaker, jag har precis flyttat så det va allt i skräpväg jag kunde hitta hemma. Flyttlådan blev min utgångspunkt för porträttet, dels för att det är just nyinflyttad jag känner mig på många plan, men också för att jag tänkte att flyttlådan representerar förändring, något som jag också upplever väldigt starkt just nu. Porträttet blev sedan en massa spretiga saker och olika element jag upplevde kunde ge känsla av förändring och rörelse.
Mitt i arbetet tog jag några steg tillbaka, iakttog vad jag höll på att skapa och såg en klump skräp, inget mer. Jag skrev i föregående veckas reflektion att jag uppskattade det annorlunda tillvägagångssättet jag tvingades att applicera i utbildningens höga tempo, jag va tvungen att ta mig utanför min "comfort zone", den veckan upplevde jag det som något väldigt positivt. Några dagar senare, alltså under vecka 48 hade känslan vänts om totalt. Jag kände att jag hade lagt ner en massa tid på något jag kände var en grotesk skrothög, en skrothög jag dessutom ska stå och berätta om och på något sätt stå tillsvars för dagen efter. Det spännande i processen var dock att denna kris inträffade först när jag var någorlunda klar med arbetet, jag kände ingenting av problemet första dagen när arbetet var ett utforskande, fast mitt i allt hade den dömande sidan av mig vaknat till liv. Några jobbiga timmar följde men jag bestämde mig att inte skrota allt utan putsa lite på det jag skapat och sedan stå för det jag gjort så gott det går. Med facit i hand är jag glad att jag tog det beslutet, porträttet togs inte emot som jag hade förväntat mig men det va roligt att läsa associationslapparna gruppen som iakktagit skrothögen lade fram; manlighet, brutalitet och kaos är dom tre associationerna jag kommer ihåg mest, ingen va något av i närheten av vad jag funderade på när jag jobbade med den, ännu en gång visar det sig att man ska lyssna på Gadamer och gänget.
Veckans tema var identitet, ett område som ständigt är under luppen i nästan allt jag tidigare läst på universitetet i någon mening, men för mig är film nog en av dom bästa forum jag känner man kan arbeta med identitet, för mig står en film ut som den som betytt en hel för mig och givit mig perspektiv på tillvaron. Många känner säkert till filmen fast jga känner ändå att det finns en ypperlig poäng att föra fram den i detta sammanhang, här kan du se en (ganska dålig) trailer på filmen

Reflektion v.37

Här sitter jag tillsammans med en äldre dam på avenyn. Jag spelar låten "Looking out my back door" med Creedence till henne, ingen riktig anledning att det just blev den låten mer än att jag kunde den redan innan och den har en ganska enkel text. Jag har valt att klä ut mig, inte så mycket att det påminner om en halloween kostym men ändå tillräckligt för att det ska vara tydligt att jag är utklädd. Jag gick omkring avenyn och letade upp personer som satt ensamma som damen på bilden och spelade en låt för dom, reaktionerna va väldigt olika, allt från likgiltighet till glädje till pinsamhet. Men varför gjorde jag det?
Vi fick i uppgift att försöka förändra det offentliga rummet på något vis. Frågor om det offentliga rummet har varit i cirkulation i mitt huvud under en längre tid men konstigt nog hittade jag inte det där området som jag verkligen skulle vilja förändra och som jag trodde jag kunde förändra. Kanske har mina tankar varit alltför fokuserade på vad jag upplevde som problem med det offentliga rummet.Tankar som oftast cirkulerar kring makt och inflytande, att det finns starka krafter som vill inskränka på ens inflytande och plats i offentligheten. Krafter som agerar på ett så subtilt plan många gånger att många inte upplever sig inskränkta eller kränkta. Mitt engagemang har oxå oftast fokuserat kring internet som offentligt rum ska tilläggas, här är en film som på ett härligt sätt handlar om internetfrågor http://www.youtube.com/watch?v=_yxHKgQyGx0.
Jag tycker att jag känner mig begränsad i vissa offentliga rum, framförallt stadsmiljöer, och detta va något jag ville utmana med mitt spelande och sjungande. Det som oxå var intressant var just reaktionerna som jag redan tidigare berättat var väldigt blandade. Anledningen till att jag klädde ut mig var att jag ville flörta lite med superhjältevärlden där så snart man tar på sig sin uniform blir det helt plötsligt möjligt och legitimt att göra helt andra saker än man kunde göra utan uniformen, på samma sätt som olika möjligheter och begränsningar kommer med olika masker, uniformer, roller eller vad man vill kalla det.
Vad har nu projektet och veckan gjort för mig? Mitt vanliga sätt att angripa nya projekt eller uppgifter är att först och främst göra ett rigoröst tänkande fram och tillbaka, hitta något som jag känner att jag vill göra och sen älta flera gånger fram och tillbaka om jag ska göra det eller inte. Detta var inte möjligt nu utan jag fick acceptera ett annat sätt att ta mig an uppgiften än jag är van vid, med facit i hand tror jag det va positivt personligen, jag börjar mer och mer förstå en annan process än den jag är van och bekväm i.
Innan jag började läsa igen tog jag ett halvår studieuppehåll, det va en tid fylld av arbete och fritid men det saknades något, jag kände mig inte utmanad. Nu har det gått två veckor på terminen och jag har spelat gitarr inför främlingar och visat upp när jag gör samma sak inför 90 personer och jag kan lungt säga att behovet är fyllt för stunden.