Reflektion

Vad gör jag? En tydlig ingång i detta projekt för mig har handlat om att försöka komma ifrån det teoretiserandet mitt förra projekt var så genomsyrat av. Nu var tanken att jag skulle ta mig an något annat, andra sätt för att utforska något. Redan efter några dagar känns det som jag kommer tillbaka och snuddar vid det teoretiska, och det är väl inget fel i sig, frågan är bara om jag ger något annat en chans när allt ska vägas och mätas utifrån teoretiska måttstockar? Ännu mer förvirrande och svårt blir det ju om man skulle få för sig att teoretisera över fallenheten mot teoretiserandet, va konstigt det hade varit, tur jag inte gör det :p.
Bildlärare - va innebär det att vara bildlärare? Vem vill jag vara?
Funderar lite över att gå in på berättandet, leta efter ett sätt att berätta om min profession, kanske kan det bli en nyckel att ta mig an frågeställningarna utan att gå primärt till teori och intellektet, jag vet inte.

Gud på olika platser/tider

Tänkte lite på hur man kan ta sig an problematiken med att ta upp bilder och behandla bilder från olika platser/kulturer och olika tider

– ha kännedom om och kunna beskriva bilder från skilda tider och kulturer, känna till några framträdande bildkonstnärer samt vara orienterad om aktuella verksamheter inom bildområde från kursplanen till bild i grundskolan
Tänkte att ett sätt att behandla detta ämne är ju att smalna av det, att det får handla om något mer specifikt som till exempel gud på olika platser och i olika religiösa traditioner. Detta kan ju ge ett smakprov på en spridning av olika visuella uttryck från olika platser och tider så här är ett urval:

Michelangelos tolkning, 1500-tal Italien, Katolsk bild
Monty Pythons tolkning, ur filmen Monty Pytons galna värld 1975
Gudar i hinduistisk tradition Guden i mitten är Vishnu och jag är inte helt hundra på om alla små varianter är avatarer eller gudar dom med, skulle gissa på avatarer. Bilden är svår att datera men får väl gissa på nutida, Indien.













Detta tomrum får symbolisera avbilningen av gud i Islam, Judendom, Buddhism och Sikhism, traditioner där det saknas avbildningar av gudomligheter. Det finns gott om andra exempel på estetik bara att det skulle vara fel att kalla det för gud.

Sammanfattning då. Som jag ser nu fanns det både för och nackdelar med denna approach, den kanske mer saknar den hemska kategoriseringen den eländiga uppgiften jag pratade om hade. Denna metod är nog inte lika farlig som den jag pratade om i tidigare inlägget potentiellt kan vara. Men det har kanske en svaghet i att den innesluter bara religiösa traditioner och kulturer som godtar idén om att det är ok att avbilda gud, men detta kan ju bli en intressant diskussion i sig, bara att den inte handlar kanske lika mycket om det visuella och det man vill uttrycka. Kanske mer om avbildningens begränsningar.

Bildlärare

Jag tänkte ju som bekant bli bildlärare. Har väl kommit på att jag inte är helt säker i den rollen. Det var något jag fick erfara som starkast under förra terminens VFU, där jag kände mig till viss del vilsen i vem jag förväntas vara. Både i andras och mina egna ögon så att säga. Jag läste innan Religion och är fullt medveten om att bli klar som lärare är ju självklart något man inte blir. Så gestaltningen som jag ska göra nu innebär inte på något vis att jag förväntar mig bli färdig med bildlärarrollen och bildlärarämnet. MEN när man känner sig otrygg och osäker på något är jag helr övertygad om att det hjälper att hålla fast vid något. Detta något skulle kunna vara ämnets förhärskande traditioner, där konst och att jobba med mer än hundra år gamla tekniker ligger i förgrunden, och där fritt skapande läggs före nymodigheter som kommunicerbarhet och bildtolkning. Detta skulle kunna bli en bekvämlig och skön konstant att falla tillbaka på utifall att man känner sig skakig. Skolan har traditioner som kan vara otroligt tunga att arbeta emot, därför kan lärarutbildningen och den pedagogiska forskningen agera som en motpol, som en möjligheternas sfär inte en formaliserandets sfär. Asch jag sa ju att jag skulle sluta intellektualisera allt.
Min utgångspunkt i gestaltningen denna gång är att utforska bildlärarrollen, främst utan teoribildningar och intellektualiserande i mitt utforskande. Sen här på bloggen blir det nästan som en omöjlighet att tänka sig att man skulle vara befriad från ett teoretiskt och intellektuellt resonemang.
Jag började arbetet för några dagar sen, köpte mig en bok likt den gränserboken vi hade första terminen, tanken var att börja skissa det som kom upp, att börja göra helt enkelt.
Vad mina första teckningar mycket handlar om är dom erfarenheter jag tog med mig under förra terminens VFU, den frustration och vilsenhet jag kände då under tiden ute på skolan. Dom första bilderna behandlar sånt jag tänkte på under den tiden, som faktumet att dom allra flesta tjejer verkar rita liknande motiv på liknande sätt, och likadant dom flesta killarna verkar rita samma motiv med ungefär samma stil. Hur bemöter man det här till exempel som pedagog?
En annan fråga som dök upp var kopplad till en LLUares arbetsuppgift, där det gick ut på att göra typ ett kollage över en nation eller världsdels bildspråk, eller bildkultur. Vad händer om man gör så? Blir det fördomsfullt eller lärande? Vad är ett bra sätt att jobba med bilder som ligger utanför ens närmaste horisont? Jag valde att göra en rak kopia på uppgiften, valde landet Mexico, sökte på google, tog dom högst rankade bildresultaten och ritade av, bara för att kanske lite få syn på vad vi gjorde. Och vad vi gjorde var ju helt knäppt.
Bilder kommer upp inom kort

Det offentliga rummet som klassrum - sista blogginlägget

Tyckte det såg så fult ut att stapla upp frågorna i tre olika punkter med facit i hand så gör en omskrivning.
Dags att sammanfatta, utvärdera osv. Försöker utgå från mig själv och mitt arbete, men kommer oundvikligen in på delkursen som sådan ser jag i min text. Låter det stå som står för jag tycker det är viktiga saker att ta upp. Men om man ska utvärdera mitt arbete får man väl bortse från den delen.
Ett år sen känns som en evighet sen och samtidigt så nära. Samma gäller om ett år. Om ett år är jag antagligen lärare inom några månader. Det känns lättande och stressande på samma gång. Det känns viktigare än nånsin att ställa det man jobbar med i relation till vad jag utbildar mig till. Det kan säkert göra att man får tunnelseende och ser inte den livslånga lärandet utan ser lärandet som ett instrument för att jobba, men har jag tunnelseende, hjälp mig att se vidden. Och på samma vis, har ni tunnelseende, ni som hyllar delkurser som denna, se det i så fall, var inte blinda för det.

Det jag är nöjd med i projektet

Bra att man slipper svara på vad man är nöjd med i mitt projekt. Jobbigt att bestämma klart att man är nöjd punkt, men visst kan man vara mer nöjd alla dagar i veckan. jaja
En av dom grejerna jag är mer nöjd med är faktumet att det kändes som jag var rätt mkt igång direkt i arbetet. Det finns ju alltid risk att om man gör ett individuellt arbete försvinner början av projektet och man skjuter upp arbetet till senare. Utbildningen har ju alltid poängterat vikten i att komma igång så får nog se det i den kontexten.
En annan sak jag känner mig nöjd med är rent allmänt arbetet på bloggen. Mitt arbete har ju till stor del varit här på bloggen, och jag ser det som om texten här är min gestaltning. Jag känner att jag kan stå för det som står på bloggen. Sen känns det som om jag kommit någonstans i det arbetet jag gjort, som det jag jobbat med till viss del givit mig nya infallsvinklar jag nog kan ta med mig senare i livet. Sen självklart inte så enkelt att jag inte hade något innan dessa veckor och att nu har jag det. Mer att om man får chans att fördjupa sig lite i ett område kommer det berika ens syn på saker i stort.
Jag känner mig oxå nöjd såkart med att delkursen är över och att man kan gå vidare från det.

Det jag känner mig mindre nöjd med i projektet

Jag hade en förhoppning när projektet började dra sig mot sitt slut att jag skulle försöka göra något mer än reflektion och analytiskt teoretiskt arbete. Detta delvis för att jag hade någon typ av förhoppning om att det skulle berika arbetet, delvis för att jag känner att vad som komme efter denna termin är konstant teoretiskt och analytiskt arbete och här på denna inriktning har jag möjligheten att göra något annat en stund. Det finns säkert många andra anledningar. Hursomhelst vill jag säga att jag känner mig mindre nöjd med denna del av mitt arbete. Jag försökte att göra något mer handfast. Min ingång var att platsen var en potentiell plats för personer och grupper som befinner sig utanför den rådande normen på något vis. Fokus skulle för mig vara ungdomsgrupper, för jag tror det är här dom flesta kan känna av utanförskapet från etablisemanget. Men när jag funderade över detta blev det pannkaka. Hur jag än försökte förändra rummet kändes det krystat och långt ifrån den idé jag gick in till. Det kändes som jag var tvungen att skrota den idén tillsvidare och gå vidare. Idén var nu att spela in ljud från skateboardåkare och spela upp ljuden på andra platser. Men även detta kändes krystat och konstigt som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg. Det hela slutade med att jag gjorde en analys av det jag spelade in. Den delen känns helt ok, och det känns som att dom sista veckorna inte var bortkastade, men nånstans ville jag något mer där.
Jag hade oxå en idé att nischa delkursen mot professionen, mot ANLEDNINGEN att jag är här! På den är utbildningen! Att jag vill bli lärare! Jag tror oxå att jag måste jobba på min lärarroll, och framförallt min bildlärarroll. Vad innebär det egentligen att vara bildlärare? Vad är det för kunskaper jag ska försöka hjälpa ungdomar eller elever att utveckla? Hur ska jag göra det? När jag varit ute på VFU har jag känt en enorm stress över att jag inte kommit så långt med dom här frågorna som jag vill. Och jag blir frustrerad över att jag inte poängterar det tydligare i HFU delen, att det är det jag vill! Jag ska försöka poängtera det bättre. Jag vet fortfarande inte vad ytterligare en gestaltningskurs om offentliga rummet (igen) ska göra för att jag ska bli en bättre bildlärare.
Jag försökte som sagt få delkursen att tydligt handla om bildämnet, om bildlärarprofessionen och så och jag tror på något vis att jag fått en bättre förståelse för vissa ungdomar (kanske) och det är ju väldigt viktigt i bildlärarprofessionen, men jag känner att jag kunde fått delkursen handla mer om skolan. Och det gäller verkligen utbildningen oxå i stort. Jag är missnöjd med att jag inte poängterat detta hårdare oxå.
På presentationen frågade Nike mig "hur ska jag betygsätta detta arbetet utifrån kategorier som formell kvalitet?" Jag önskar att jag hade svarat; "Varför ska du betygsätta mig utifrån kategorier som formell kvalitet?" To what end? Var ska det leda? Som sagt är jag korkad och missar något som alla andra ser, säg det till mig!

... Och nu då?

Nu när det står på pränt att jag vill jobba med dom didaktiska frågorna får jag väl stå för det. Vi får se hur det kommer att se ut rent i praktiken. En annan utmaning är att få arbetet att vara mer handfast, att jag gör något mer än att sitta och analysera. Kan jag få ihop dessa två till en spännande process skulle det nog lysa upp vintermörkret för mig.

Megafon metaforen

Varför megafon? Eller rättare sagt är platsen en megafon överhuvudtaget? Tydligen är det en plats som besitter möjlighet att förhöja ljud. Delvis på grund av den rent faktiska akustiken på platsen, att platsen påminner om en teater gör att ljudet blir starkare än på många andra platser. Men är det en teater? På sätt och vis ja, ett skådespel pågår på platsen likt på så många andra platser. Att prata om en teater förutsätter nästan att det finns skillnader mellan vilken position man tar, en är skådis, en är publik, en är regissör etcetera. Kanske var det så att platsen behandlats som en teater, en plats där personer har självklara roller i en given pjäs vi spelar gemensamt, en är butiksägare, en är bostadsrättsägare, en är konsument. Men något händer när skatarna läggs till i ekvationen, på ett vis kanske även dom är medspelare i pjäsen, men jag tycker det är ganska tydligt att dom även är motarbetare mot pjäsen. Att det finns en vilja att omdefiniera platsen utifrån deras premisser, och att dessa premisser till viss del handlar om att ställa sig utanför den rådande pjäsen. Här kommer megafonen in, det blir en kamp om att få definiera platsen och hjälpmedel att yttra sin åsikt kan vara att göra platsen, att leva platsen och att ta plats.

Vad som hände på skateparken

Varför var jag ute och spelade in ljud? Mycket handlade om att just komma ut och få göra något utfanför teorier och böcker. Men hade jag inte redan tidigare analyserat situationen så att det i själva verket inte handlade om skateljudet i sig, som var störningsmomentet på platsen, utan det handlade minst lika mkt om skatare i sig som man ville ha väck. Så vad skulle det hjälpa om jag använde ljudet i sig? Skulle jag befästa att konflikten handlade om ljud? Kanske. Eftersom jag redan befäst i min analys att det inte bara handlade om ljud kanske jag skulle förminska situationen om jag lägger fokus vid ljudet. Ändå känns det ju såklart meningsfullt att ha upplevt handfast situationer jag skrivit och reflekterat över i veckor.
Jag valde att åka till skateparken bakom Bergakungen, en ganska stor skatepark där inte bara skatare hängde utan oxå inliners, ungar som körde sparkcykel och bmx ungar. Gruppen var nog till och med till 100% killar ålder 12 till säg 17 kanske. Det märkliga och kanske sköna var att mitt möte med ungarna inte var av arten, jaha, nu känner jag ju till denna värld efter mitt teoretiserande. I själva verket tror jag arbetet har mer öppnat än stängt mig där. Kanske på grund av att senast jag tänkte aktivt om subkulturer likt jag gjort dom senaste veckorna var jag nog mitt uppe i det, alltså i samma ålder som ungarna var i nu. När jag var runt 14 var det otroligt viktigt att positionera sig, att vara fördomsfull mot olika grupper sågs nästan som en självklarhet, det var så man distansierade sig och skapade en plattform åt sig själv. Nu kanske jag handskas med det på ett annat sätt, idag kanske det är viktigare för mig att definiera skillnaderna mellan mig själv och Sverigedemokrater, än mellan mig själv och skateungar. Så till viss del kanske det där handlade om var jag råkar vara just nu.

Vad var det jag hörde och såg då? Eftersom jag var främst intresserad av ljudet väljer jag att fokusera på det. Jag hörde mycket som lätt skulle kunna definieras som oljud. Det slog och gnistlade, ungefär hälften så mycket som dom nya eländiga spårvagnarna kan man säga. Som texttolkare är alltid vissa saker uppenbara, sånt man ser/hör/förnimmar/tänker direkt i kontakten med något. I detta fall var det dessa ljud som jag uppfattar som någon form av oljud. Men tolkningen skulle vara otroligt torftig om man inte tittar närmare, letar efter fler nyanser. Vad man hör då är mellanrummen, ljuden mellan dessa uppenbara saker att lägga uppmärksamheten på, det mest påtagliga ljudet man hör i denna lyssning är ljudet från hjulen, rörelsen. Jag har tidigare skrivit en del om denna rörelse, framförallt kopplat till hiphopartisten Lupe Fiascos låt. Då tyckte jag rörelsen var som en metafor till ett levnadssätt som jag förknippar väldigt starkt med att vara ung. Att vara i rörelse, men, det kanske också handlar om att vara i rörelsen. Ljudet av rörelse saknade nästan helt och hållet ord, det var som om ungarna var så inne i händelsen, i stunden att ord inte behövdes längre. Den enda gången denna tystnad bröts på min inspelning var när en liten kille ramlade. En lite äldre kille kom och sa till honom "det är gött är det, det ska göra ont". Det var som om det enda som var intressant just nu var vad som händer på min bräda i denna stund. Det handlar kanske också om att röra sig gemensamt på samma plats, fast ändå med varsitt fordon. Just detta att göra något gemensamt uppfattas ofta som något hotande av den rådande diskursen. Oftast finns det två olika strategier att gå tillmötes personer som väljer att befinna sig i grupperingar utanför normen, antingen att förlöjliga dom (new age exempelvis) eller att vara rädda inför dom (muslimer exempelvis). I ungdomssubkulturer likt skate handlar det nog mycket mer om att vara rädd än att förlöjliga. Men vad är det som är skrämmande? Kan det jag såg på skateparken utkristalisera det? Kanske, vad innebär det att vara i stadsrummet? För dom flesta skulle det nog innebära att antingen ska jag vidare ifrån innerstan, eller ska jag köpa något, i så fall ska jag in, köpa något, vidare till ny destination fram till slutdestination vilket är hem. Det är en plats man ska röra sig i, men är det en plats att vara i rörelsen? För dom flesta nej, rörelsen är bara ett instrument att ta sig mellan A och B. Men vad händer om rörelsen blir det man vill vara i? Vad är det för konstiga människor som vill befinna sig i rörelsen? Vad har dom för konstiga värderingar? Varför är inte dom lönsamma? Sådana typer av frågor tror jag kan vara grogrunden till provokationen många kan känna inför subkulturer likt skate, som i sin tur kan resultera i fula handtag på en esperantoplats.

Inspelning/uppspelning

Var och spelade in lite skateljud idag som jag tänkte planta någonstans nära dig :). Instrumentet blev en kass mp3 spelare och kvaliteten på ljudet är bedrövligt men det är något. Snåla filmhögskolan och HSM ville inte låna ut sin fancy utrustning dom säkert sitter och klämmer på. Nu behöver jag hitta något sätt att spela upp grejerna pronto, så har nån en bergsprängare skulle det vara super om jag kan låna den. Brottom brottom

Nästa steg

Det blir nu antagligen att utforska ljudet på platsen. Jag beskrev tidigare platsen som en typ av megafon, i detta sammanhang som jag skrev om en megafon för ungdomar som skatar. Men vad händer om man förflyttar denna megafon någon annan stans?
Megafonens ljud var ljudet från skateboard åkning, min plan är nu att försöka hitta bra utrustning för att spela in skateljudet och sedan planta ljudet någon annan stans, var vet jag inte riktigt än, det som kittlar mest är ju att testa ljudet på platser som vanligtvis inte fylls av något sådant ljud. Det skulle kanske kunna vara många olika platser. Men först och främst måste jag hitta utrustning. Var jag ska hitta detta är lite klurigt att lista ut. Någonstans på Universitetet måste det väl ligga någon bra inspelningsinstrument som jag kan använda. För att få reda på det måste jag vänta tills måndag. Då blir det att ringa runt, om det inte skulle finnas något att låna ut på Universitetet, skulle jag kunna få låna av någon som kanske läser detta? Hade varit super isf.

Arbeta arbeta

Startade precis ett par forumtrådar där jag frågar personer hur dom vill göra om esperantoplatsen. Jag har börjat i skatecommunity sidor fast man kanske ska expandera till andra områden, vet inte riktigt än. Mina svar som jag hoppas ska få ska sedan vara grogrunden till mitt förändringsarbete rent fysiskt av platsen. Innan skrev jag historiskt om vad som varit och är på platsen, vill nu vika fokus åt vad som kanske skulle kunna vara. Men eftersom platsen kanske inte ska vara bara till mig så tänkte jag att det skulle vara bra att fråga personer hur dom vill förändra platsen. Fortsättning följer förhoppningsvis.
Om platsen skall vara en plats åt subkulturer och personer som känner att dom befinner sig i periferin rent allmänt, hur ska jag få feedback från alla dessa olika grenar? Hur kan man sortera och säga att det här är mer relavant än det? Vilka subkulturer få ingå i projektet och vilka blir utelämnade? Hur kommer man i kontakt med en "subkultur" som saknar någon gemensam hemsida, några gemensamma riktlinjer etcetera? Många frågor måste rätas ut...

Crossroads

... Och jag menar varesig den fantastiska låten eller den kanske mindre fantastiska filmen.
Mitt vägskäl handar om huruvida jag ska jobba vidare på det rent teoretiska eller om jag ska gå över till något mer handfast. Jobba i form exempelvis. Har en ingång att fördjupa mig i det teoretiska med dels Latours teorier och kanske Mathiesens texter. Handledaren ville ha mer djupdykning... jaja. Antingen det eller att jobba vidare på idén om platsen som en megafon. En megafon som sura grannar försökte tysta ner med dom groteskt fula handtagen. Vad jag förstått har platsen inte havt samma styrka av mötesplats för skatare sen kommunen gick in och bad dom dra.
Men kommunen bad kidsen sticka för att den var och förblir en potentiell megafon, pga sitt läge och sin akustik. Jag är övertygad om att möjligheterna för denna megafon är stor, frågan är hur ska man få ut potentialen i megafonen? Och vad ska megafonen berätta om?

... En annan sak

Tänkte på platsen och faktumet att det blir en viss akustik på platsen. Detta är ju varför ljuden från skatarna störde vissa som bodde där. Alltså det var ett problem för vissa. Andra tyckte det var positivt med skatandet men men. Men man kan se akustiken som ett problem, som att det förhöjer ljud man inte vill höra, men kan det inte lika gärna vara en tillgång? Något att hylla och använda sig av? Vad detta något skulle kunna vara det återstår kanske att se men det skulle vara spännande att knyta an det till problematiken jag skrivit om med unga människor och framförallt unga människor som utmanar hegemonin. Skulle platsen kunna vara som en megafon för dom? Man behöver ju inte begränsa sig till skatare, utan alla typer av subkulturer eller människor som känner att dom eller vill befinna sig i periferin av vad som uppfattas som normen. Får klura på det helt enkelt

Ang skate igen

Känner jag måste backa ett steg. Skrev i förra inlägget om skatare, vad det innebär att vara skatare. Jag har aldrig varit skatare, jag känner en del skatare och har växt upp med skatare, så visst har man en referensram men kände jag behövde lite mer kött på benen om jag ska skriva om skateboarding som subkultur etcetera.
Läste i Skateboarding, Space and the City och hittade ett citat från hiphop legenden Rakim :"It ain't where you're from. It's where you're at". Boken handlar om hur skating och subkulturen förknippad med det kan överbrygga och tillintetgöra sociala avgränsningar människor emellan. Hur klass, kön, etnicitet och liknande sociala kategorier som i andra fall inskränker på möten människor emellan inte är intressanta om du är del av skate communityt. Att där råder andra sociala koder, andra regler och annan identifikation. Det hela är så otroligt mycket större än bara att åka på en bräda. Skateboarding som subkultur går alltså in och utmanar sociala regler genom att hitta på nya sociala regler enligt boken. Ja hela subkulturen som sådan skulle kunna ses som en utmaning mot den moderna människan som ska stå själv som en ö. Just att det är en global rörelse talar för att den även utmanar oss som bundna till en nationell identitet, skate-identiteten står sig lixom starkare än det. Detta berättade en kompis om när han var borta i Australien ett år, det var otroligt lätt att få nya kontakter om man skatade, skatarna var sig lika på något vis trots att man färdats till andra sidan jorden. Ändå finns det aspekter av skate som klingar väldigt väl med normens sätt att skapa sin identitet, framförallt det som har med att man ska kunna köpa sig sin stil. Att vissa märken förknippas med skate och är därför sånt man bör ha som skatare, det är dock frågan om alla skatare går med på det påståendet.
Jaja hursomhelst, det jag läste understryker det jag skrev i inlägget tidigare, att det finns inom skate en vilja att utmana sociala regler som finns i hegemonin eller den rådande normen. Att det finns en rebellisk ådra där. Och nu är jag övertygad om att "hantagen" är menat inte bara mot skateboarden som sådan utan mot subkulturen. Som vissa vill säga "stick skateungar" fast har valt ett annat tecken för det.

Esperantoplatsen, för vem?

Det är ganska lätt att se absurditeten i att Esperantoplatsen, en offentlig plats som kommunen ansvarar för, är utformad som Esperantos flagga. En symbol som står för möten jorden över. Möten med ett språk som inte är laddat med makt på samma sätt som andra språk. Just på denna plats har man från kommunens håll schasat iväg ovälkomna personer. För det är inte bara skateboardåkning som motverkas på platsen. Det är skateboardåkaren. Som jag uppfattar det är skateboardåkning mycket mer än bara någon fritidssysselsättning, det handlar om att träffas och göra nåt ihop. Där jag kommer från, lilla västra bodarna, hade ett par olika saker när jag växte upp. Det fanns massa villor, det fanns en skola, det fanns en fotbollsplan, en pizzeria och en plats som inte var upptagen av någon, precis brevid tåghållplatsen. Denna tog skatarna, och varje dag var dom där och skatade ihop. Jag gick förbi dom varje dag när jag gick hem från skolan. Egentligen var det inte mycket mer än lite skrot och tom mark där dom hängde, men platsen blev synonym med dom. Och man kunde se på dom att dom var skatare, dom hade skate-kläder. Uttryckte sig liknande, svetsade ihop sig lixom, som en subkultur i suburbia.
Något liknande kan jag se i bilderna från Esperantoplatsen innan den förvanskades av trafikkontoret/kommunen. Den verkade ha varit befolkad av en grupp. Ett gäng ungdomar som möttes och gjorde nåt ihop genom skateboardåkandet.
Jag kommer och tänka på Ove Sernhede, han vi hade tidigare i utbildningen och hans bok "alienation is my nation" om hiphopare i hammarkullen. Hiphop har jag personligen en starkare koppling till än skate. Jag har lyssnat från och till på hiphopmusik hela min uppväxt och har även varit till viss del aktiv i hiphopkultur. Hursomhelst, vad han beskriver är personer som hittar en gemenskap i en värld där dom känner av ett utanförskap. Min förmodan är att skate handlar om väldigt mycket samma sak. Frågan är då är utanförskapet på grund av subkulturen, eller en reaktion mot ett utanförskap man känner redan innan? Vad är hönan och ägget lixom?
På grund av vad som hände på esperantoplatsen är det ganska uppenbart för mig att skateboardåkarna inte var välkomna för vissa på platsen. Skulle en förklaring till detta kunna vara att dom inte vill vara en del av etablisemanget? Att man som ung vill ställa sig lite på tvär mot samhället? OM det är så, får oxå sådana röster få plats i ett offentligt rum?

Ihoplappning

Lite ihoplappning av tidigare inlägg. Kom på att jag aldrig skrev om VARFÖR det fanns ett intresse av att skata på platsen från början. Vad jag har hittat passar platsen bra eftersom det är en såpass slät typ av underlag. Dessutom gör ju "bänkarna" sig bra att grinda på. Men huvudanledningen borde nog delvis ha och göra med det centrala läget och att det är förhållandevis slätt underlag. Så någon fick den briljanta

79 decibel kan det handla om, när en skejtare landar. Ett bra stycke
över de 55 som miljöbalken stipulerar efter klockan 22 eller före 06
siffror enligt GP

Eftersom decibel är ett så klurigt mätinstrument tog jag hjälp av osäkra källor (wikipedia såklart) för att få en uppfattning om vad 79 decibel skulle vara:

• 80–100 dB – Lågmält mindre liveband
• 50–70 dB – Konversation, lyssnarens öra

Så nånstans där emellan.
http://www.esquire.com/the-side/feature/vuvuzela-horn-controversy appropå konflikter kopplade till decibelnivåer.


Det var oxå som jag trodde att kommunen, eller rättare sagt trafikkontoret som monterade metallbågarna. Ett steg att gå vidare skulle ju kunna vara att höra av sig till dom, se hur dom motiverade sitt beslut.

Analysinlägg3

Lite bilder före och efter
Jag blir rätt upprörd när jag tänker på hur svårt det är att hitta relevant information om händelserna på esperantoplatsen dom senaste två åren. Varför är det så?
Har inte tagit mig till ub eller stadsbiblioteket än och det får bli på måndag istället. Men förhoppningsvis ska jag kunna få bättre grund för mitt resonemang då.
Vad jag tror att jag vet är nu iaf att det skett och sker en kamp om att få definiera området. Det har varit en skateplats. Många har klagat, det verkar som framförallt grannar till platsen. Exempelvis denna artikel beskriver en gubbe som fått nog av oljudet. Det verkar framförallt på papperet varit en fråga om just ljud. Klagomålen gav frukt i och med aktioner för att försöka marginalisera skateboardåkarna och ta bort dom från platsen. Om det är kommunen som gått in och till exempel satt dit dom fula "handtagen" vet jag fortfarande inte, men jag får förmoda det i detta läge. Det är framförallt detta jag måste ta reda på. Det enda andra alternativet skulle vara att grannarna själva gått ihop och gjort aktionen. I så fall är det en kriminell handling.
Hursomhelst får mina asociationer till skateboardåkande mig att tänka på en låt som var en hit för några år sedan

Lupe Fiascos "Kick Push". I låten blir skateboardåkandet som en metafor för att vara i rörelse. Att sakna någon specifik plats eller rum som är ens eget. I texten är personen Lupe rappar om förföljd med personer som hela tiden säger att man inte får skata här.
Sett i detta ljus är det som hände och händer på esperantoplatsen inget unikt fenomen som kan studeras som något unikt.
Vad som jag tycker är spännande är hur så små saker som "handtagen" kan betyda så mycket, kan berätta om en fråga som sträcker sig över nation och kontinentgränser. Att en så liten sak kan innehålla så mycket content. Finns det fler sådana saker? Jag läste i Brick, bodies and black boxes, en bok som handledaren rekomenderade. Där tar Joakim Forsemalm (forskare i etnologi) exemplet rödljus för att belysa maktaspekter i offentliga rummet. Det finns inte instanser för att övervaka och kontrollera oss vid rödljuset, ändå accepterar vi rödljuset. Vad han senare beskriver är att makten finns inte där som någon konstant, utan måste manifesteras, måste bli till. Ibland kan tillblivelsen vara så subtilt och "oskyldigt" som rödljus, ibland kryptiskt som "handtagen". Hursomhelst existerar handtagen inte där som en konstant utan måste bli till. Detta är en konstruktivistisk tanke som jag tror kan vara användbar i mitt arbete.

Vad är det jag ser?

Analysinlägg 2
Jag har redan klargjort att platsen har mycket att göra med språket esperanto i både utformning och i och med citat som står skrivna på platsen.
Vad som attraherade mig med platsen var hur mycket innehåll man kunde se direkt vid första ögonkastet. Nu har jag fått ta smällen av dom negativa aspekterna av mitt val. Hur ska jag göra platsen rättvisa i ord? Får jag lov att utelämna några aspekter av den. Vi har den gamla muren som berättar om Göteborgs gamla gamla historia. Vi har industrier som berättar om den mer nutida historien. Vi har fik och restauranger som berättar om den nästan lika nutida historien, vi har träningslokaler som berättar om en historia ännu närmare nutid och till sist vi har små saker som vid första anblick mest liknar handtag på "bänkarna" på platsen som är aktuella NU.
Jag har redan tidigare ältat att jag ska försöka förhålla mig till uppgiften så att jag alltid har med ett perspektiv av att jag är pedagog, och letar efter pedagogiska infallsvinklar i projektet. Som förmodad pedagog har jag förmodade vetgiriga (eller bara uttråkade) ungdomar. Så min fråga blev, om jag skulle fråga dom vad i platsen som var mest intressant. Var det gammal historia, nyare, eller samtid, vilket svar skulle jag få? Kanske är det bara jag som är fördomsfull men jag tror att jag skulle få svaret samtid eller nutid. Det som händer NU!
Vad händer nu? På ett sätt är platsen väldigt ung, det är en enligt Mattias nyaste byggda platsen i innerstaden. Samtidigt bär den på historia från olika tider. Men mest intressant och brännande blir i min mening makten över denna plats. Dom där "handtagen" är inga handtag, dom är ditsatta för att förhindra skatare från att skata på platsen. Skatare stör nämligen. Jag har inte skatat själv, något som jag ångrar nu, men men. Många och då menar jag många i min närhet har dock skatar och fortsätter att skata. För mig har skateboardåkningen alltid när jag va yngre varit förknippad med personer i min eller lite äldre än min ålder. Fortfarande tycker jag det är hårt förknippad med en ungdomskultur, man ser inte många 40+ som skatar direkt.
På platsen blev det 2008 skatestop vad jag kan läsa mig till, av allt jag kan döma var det ljudvolymen som störde, men vem var det som bestämde? vilka var det som stördes? Letar man på nätet hittar små notiser och forumtrådar, fast ingen bra artikel om händelsen. Inte ens stora (men ack så dåliga) GP har någon vettig artikel i sin internetarkiv.
Hittar faktiskt ingen bra artikel som beskriver vem som bestämt vad. Så får ta mig till ub imorgon, fortsättning följer :)

Analysinlägg 1

Läste detta på SVTs sida:
"I dag har kommunen anlagt en gräsmatta som i ena hörnet på vit stenbotten har en grön stjärna, symbolen för esperanto. En udd för varje världsdel. Det hela ska föreställa esperantoflaggan, även om den gröna delen, gräsmattan, inte blev rektangulär. På kanten av stenbänkarna finns de första raderna av esperantohymnen."
Läser vidare om Esperanto, ett språk jag känner till sen tidigare. Det är ju språket som skapades för att skapa möten globalt. Språket beskrivs som att vara fri från hierarkier och maktaspekter som alltid är förknippade med modersmålsspråk. Alltså engelska får vara mer gällande internationellt på grund av makten engelsspråkiga länder besitter (framförallt jänkarna). Och pratar du med någon på engelska kommer den som har språket som modersmål att ha en maktposition över dig.
artikeln avslutas med: "Esperantoplatsen har i alla fall satt esperanto på kartan." Det blir väldigt känslosamt, att få lov att existera i ett gemensamt rum. Rummet blir väldigt mycket mer positivt laddat. Vad jag visste var att platsen var fylld av innehåll men vad jag hade sett var en plats som misslyckats att befolkas av mänskligt innehåll. Kanske var det för den var till för en minoritet som inte med egen kraft kan befolka platsen. Jaja, jag ska fortsätta använda mig av platsen men får nog förhålla mig till vad jag läst.

Området

Här är området inritat med tejp. Får kanske markera linjerna extra i photoshop om dom inte syns så väl. Jag ser dom ju för jag vet ju var dom "ska vara", fast det är ju inte alltid lätt att se med andras ögon :)

Här är tejpen jag "ritade" in området med, lär ju bli en del toxiner i atmosfären när det ska brännas upp sen, men men.
Varför blev själva området inritat som det blev? Jag valde att gå ifrån hur hela platsen ser ut just nu och tänka att jag ska lägga till något istället för att bara ersätta. Stod och velade på plats om jag skulle utgå ifrån linjerna som platsen redan hade, dom mellan gräs och sten eller dom mellan dom individuella stenarna. Blev en medelväg där jag lånade linjerna från vissa stenar och struntade i andra linjer. Fick oxå förhålla mig till träden som fanns på plats, kändes inte värt att tänka bort dom i min vision tycker jag. Ville ha ett stort nog rum för att många ska kunna befinna sig inuti det. Kanske så man kan ha undervisning på något vis i rummet, vi får se.

Titel på gestaltningen:
Perspektiv
Får se vad jag landar någonstans med detta. Min tanke är att göra en plats där du får pröva på olika perspektiv. Kanske med hjälp av verktyg, kanske får man orientera sig i platsen så nya perspektiv dyker upp. Tänker mig kanske en konstruktion som sträcker sig uppåt och nedåt, med något i stil med en hiss som kan justeras utifrån vilket fysiskt perspektiv man vill använda eller se för tillfället.

Jag har bestämt mig

Nu har jag bestämt mig för plats. Det blir en del av esperantoplatsen. Det fanns två delar jag kunde se, en som var i kontakt med språkcafeet och en bakom språkcafeet. Den bakom tycker jag är en "icke plats" - en plats mellan andra platser i stan, utan någon självklar roll i det offentliga. Eftersom jag inte hade med mig kamera idag så får google maps räcka för idag. Återkommer på fredag med bilder från platsen och mer konkret definierade gränser för min plats.
Jag lär väl få kritik för min slappa indelning, kändes bara angeläget att ha det på pränt när det hände lixom. Här kommer en nästan definierad inrutning av min plats



Platsen har något typ av innehåll såklart men jag tycker den är oanvänd eller inte i bruk för tillfället, därför tycker jag det känns angeläget att försöka göra något med platsen.
En mer utförlig beskrivning av platsen och bättre bilder kommer på fredag som sagt.

Tänk Tänk Tänk

Tänk tänk tänk. Får väl huvudverk om jag fortsätter. Dyker rakt in i processen där jag är nu.
Funderade på att försöka under hela processen ha med ett perspektiv av att jag ska kunna direkt omformulera mina resultat in i skolan. Får se om jag håller mig till den stramheten men änsålänge tänker jag göra så.
Har börjat fundera över "ickeplatser" - kan man likna det vid urban sly? Skog människor inte nödvändigtvis vill ha men som blir som en restprodukt? Jag vet inte.
Hursomhelst började jag fundera över hustak. Rum belägrade på husen i stadsrummet. Men är detta offentliga platser? Känns som jag är ute lite på hal is.
Får man lov att befinna sig på dessa platser? Eller är det bara för dom som äger huset som har rätten? Antagligen är det dom som har huset, så med andra ord måste det mycket till om man ens ska få fysiskt befinna sig på dessa platser.
Får låta tankarna sjunka in helt enkelt.
Over and out

Reflektion v37

För att sammanfatta: Trött. Intensiva veckor där dagliga föreläsningar har kombinerats med workshopar, litteratur och skrivande/analyserande. I ett hiskeligt tempo har jag försökt greppa konsten från sekelskiftet fram tills idag. Och visst, jag förstår nog det jag förstod redan innan, om man väl siktar på att försöka greppa något så stort kommer man få nöja sig med insikten om att man försökte. För jag försökte, och försökte och försökte lite mer, men kursen har nog helt klart skapat mer frågetecken en utropstecken. Inte för att det behöver vara negativt på något vis.
Detta var lite av ett throwback för egen del, innan jag gick bildlärarinriktningen hade jag spenderat tre år önsom på humanisten, önsom på pedagogen, och det var en studiegång jag helt klart känner till från den tiden.
Jaja tillbaka till veckan som gått, mycket av tiden har gått åt till att försöka börja aktivt titta på bilder. Att lägga tid åt att försöka analysera och arbeta med vad bilderna kan betyda för oss. För jag tror alla är överens på utbildningen nu att bilder betyder mycket för oss. Med oss menar jag nog inte bara oss i klassen utan oss i vidare bemärkelse. Men va är det då som bär betydelse i bilderna för oss? Är det personer med auktoritet som bestämt att vi bör tycka vissa bilder är betydelsebärande? Är det en inneboende meningsskapande kraft i oss som väx när vi försöker förstå bilderna? Nu blev det lite för stort och svävande kanske. Tillbaka till våra bilder vi analyserade. Ett genomgående tema verkade vara en vilja att tolka in stora saker i bilden man valde. Religion och stora religiösa frågor kom tillbaka ett par gånger. Bilder som kritiserade hela våran civilisation enligt urtolkaren tog någon upp, bilder som enligt tolkaren berättade om hela människans existens från liv till död tog en annan upp. Ja va var det Bea sa om analysen av bilder? Att urtolkaren berättar väldigt mycket om sig själv när han/hon tolkar bilden? (eller va det de jag ville höra) I så fall kan man iaf vara säker på att bilder betyder kollosalt mkt för dom flesta i vår lilla grupp.
*Peace out yall* :p

Reflektion v.36

Konstteori är ju den självklara utgångspunkten för veckans inlägg.
Kommer ihåg att vi hade en genomgång av konsthistorien under gymnasiet. Då var det på Schillerska gymnasiet, tidigt 2000-tal, tio år senare och i en helt annan kontext tar jag nu upp dom skärvorna till minnen. Håkan Hellströms skrev tidigt 2000tal låten dimmiga dagar. Jag fick se Håkan nu i sommar under festivalen Way out West, han hade som nog många känner till en temakonsert där han gick igenom hela sin första skiva "känn ingen sorg för mig göteborg". Det sista spåret är ju just dimmiga dagar. Det är kanske svårt att tänka sig någonting utan just den där dimman, självklart gör vissa saker att dimman blir större och mindre, alkohol har ju en tendens att göra dimman tjockare, tid desamma. Herregud om jag kommer ihåg 2001 så illa, hur kommer det vara om 10 nånting år fram i tiden? Ja ja tillbaka till konstteorin.
Utgångspunkt för mycket av föreläsningarna var världskända konstnärer och paradigmskiften mellan den ena ismen efter den andra. Frågan man ställer sig är ju hur ska man förhålla sig till denna historieskrivning? Föreläsaren tog upp faktumet att till exempel expressionism var etablerad som term i konstvärlden under tiden konstnärerna var aktiva. Samtidig undrar jag om det är viktigt att förhålla sig till vad journalister eller teoretiker kring konst har bestämt för länge sen som uttolkare av ett verk idag. Blir verken så att säga dimmigare eller klarare av att man stämplar det med en ism? Väldigt viktiga frågor som behöver i sin tur klarna om man ska undervisa i konstteori tror jag, vilket jag med all sannorlikhet kommer göra i en framtid. Och om nån nu läser detta, snälla hjälp att få detta mindre dimmigt ;).
Nu är våran uppgift att skriva om ett konstverk, jag tänker i nuläget ta detta konstverk:


vet inte helt hundra på om det blir denna video i slutändan, men nu vet ni att jag paxat denna :)
Peace Out!

Rita nyheterna (igen)

En liten film om nånting viktigt

3 saker ...

Douche vs Turd

Ang valet (detta är min ritade nyhet)
Musiken är tagen från Southpark

Ett livs historia

Solen sken idag. Det sägs att solen ger en energi, ja vissa hävdar att allt solen är är energi. Att solstrålen per definition är energi. Undrar om det stämmer, isåfall finns det andra saker som kan ge en energi? finns energin där ute i världen att plocka upp när man behagar eller tar det energi att samla energi? Han visste att oavsett vad han svarade på frågan hade svaret varit otillräckligt, det fanns en bra fråga, och för honom räckte det för nu. Det var trots allt ingen fråga som behövde något akut svar, ingen deadline fanns till det och inga förpliktelser mot någon specifik person begränsade eller satte ramverk till hans dagdrömmande, i alla fall var det det han intalade sig själv. Det gav honom ro.
Solen sken idag, oftast såg han det som ett gott tecken, att det fanns något att luta sig tillbaka mot, "ja solen skiner ju trots allt idag" kunde man ju alltid säga trots allt. Det kändes otroligt skönt att kunna yttra just dom orden "ja solen skiner ju trots allt idag" och mena det man sa. Vissa skulle nog ta det som en självklarhet tänkte han, att det är självklart man kan vara så positiv, banal och enkel ibland att man får lov att säga "ja solen skiner ju trots allt idag". För honom var det inte så. Varför visste han inte säkert, det var som om han hade lärt sig något som han antog alla andra inte greppade. Som om han var den ensamme mannen som såg i en värld fylld av blinda människor. Men denna tanke gav honom inte ro, för honom blev dom möjliga konsekvenserna av den insikten tudelat och inget av alternativen tyckte han om, det ena svaret skulle vara att han har fel och är en självupptagen pseudointellektuell snobb, den andra konsekvensen att han hade rätt innebar för honom att det inte fanns något hopp kvar och man lika gärna kunde ge upp. Nä nu blev det alldeles för mörkt tänkte han. Det är bäst jag struntar i att fundera i dom banorna, det leder ju tydligen inte till något bra, tänkte han.
Plötsligt ringde det i porttelefonen, "konstigt" tänkte han, "brorsan skulle ju komma och hälsa på, fast det va ju först om några timmar". Han svarade i telefonen och visst var det brorsan, "tjena, är det ok om man kommer upp? Slutade på jobbet lite tidigare idag". Nu stod han faktiskt inför ett ganska jobbigt dilemma, trots att det mesta han gjort under dagen varit att spela spel och dagdrömma hade han skolarbete att göra klart. Det fanns ingen tid att tänka över hur han skulle göra. "Jag kommer ner istället" sa han och tog med sig boken han skulle läsa klart under armen, jag får nog några timmar att skumma igenom boken tänkte han och gick ut.

Reflektion v.22

Min del av utställningen var fyra tv apparater som visade kontinueligt vad jag hade gjort under min tid i processen, att filma olika saker. Jag försökte med filmklippen visa skillnaden mellan att filma till exempel en anka, ett övergångsställe och människor i rörelse i innerstan. Vad jag insåg sedan var att det som verkligen fascinerade mig med filmandet var vad som händer specifikt när man filmar människor. Därför blev fokuset mer att försöka åskådliggöra vad som händer där. Jag blev mer och mer varse om skillnaden mellan att filma något, att observera något utan kamera och framförallt att titta på det man filmat. Mycket av den kommunikationen jag märkte i stunden när jag filmade personerna var borta när jag kollade på filmklippen igen. Nike noterade detta när vi pratade om verken och jag tycker hon har rätt. Men hur åskådliggör jag denna interaktion? Hur gör jag det tydligare vad som hände där och då?
Jag upplevde det som att när jag filmade var detta ett sätt att distansiera mig själv från omgivningen, jag stod med speciella verktyg personerna omkring mig inte hade. Denna distans mellan mig som åskådare och dom jag filmat blev ännu större när jag kollade på klippet efteråt. Därför syndes inte interaktionen så tydligt. Jag vill berätta om denna distans, men jag vill samtidigt berätta om interaktionen. HUR GÖR JAG? Fast i en paradox :S GAAAH. Lösningen blev att börja nånstans, försöka åskådliggöra något tydligare och hoppas på att man kan få med det andra. Jag började kolla på naturfilmer, för där vet jag att man med hjälp av speakerröster på ett sätt distansierar sig från vad man kollar på

Jaja nu kommer jag med ytterliggare en youtube länk, men här kan man se en väldigt grym scen, fast David Attenborough mjuka och förtroendeingivande röst gör att man ändå slipper ascociera för mycket med offret.
Jag började leta efter passager, framförallt i planet earth (för den är så fin att titta på :)) Och jag letade och letade. Såg avsnitt efter avsnitt. Hittade väl små saker som passade ganska väl fast mycket blev rätt kasst att klippa in i mina filmers sammanhang.
Sen fick jag en komplimang att jag hade en bra berättarröst och att det va roligt att lyssna på mig, och jag smälter ju såklart för den. Jag började leta efter sätt att återskapa den typen av speakerröst som david har fast i mitt sammanhang. Det föll rätt platt.
Tredje gången gillt, jag fick hjälp från älsklingen att spela in en intervju med mig om vad filmerna handlar om för mig. Resultatet blev schysst, fast jag får se hur pinsamt det känns imogron ;)
Jaja har varit ett underbart, jobbigt, frustrerande, fint, fult, vackert, knasigt, mångsidigt, intressant, humoristiskt, kafferepskt, kernelldyrkande, jobbigt, men framförallt spännande och utvecklande år och nu kan man väl bara säga adjö (så här långt)

Reflektion v.21

Genomskinlighet, tydlighet. Att stå för något, att vara uppriktig, ärlig och "dela med sig". Skrev precis en kortare text där jag gick lite till angrepp mot lärarlaget, fast kände nu att jag får nog tona ner min kritik. För mig handlar läraryrket väldigt mycket om tydlighet och uppriktighet. Bara genom att själv stå för dom ledorden kan man nå den metakognitionen så ofta hyllad på denna utbildning, och speciellt på bildinriktningen. Metakognitionen handlar ju om att synliggöra lärandet, att göra det tydligt och kanske genomskinligt för eleven, så man själv kan förstå hur man kan gå vidare. Bildämnet får ofta leva utan denna tydlighet och genomskinlighet, det enda i vad jag här lite förenklat och plumpt kallar för den traditionella bildundervisningen som blir tydligt och genomskinligt är skillnaden mellan fint och fult, fast eftersom det är förbjudet att använda ordet fult blir även detta verktyg raderat. I denna process jag trodde jag var färdig med i och med utställningen har det oftast handlat om att jag själv ska åskådliggöra var jag vill ta projektet vidare med hjälp av seminariegrupp och seminarieledare. Därför känns det som en besvikelse när gruppen och ledaren inte signalerat att jag "måste" föra projektet vidare, utan detta ska tas som en sista instans i projektet.
Jaja nog om detta, veckan var fantastisk med utställningar, diskussioner och att på allvar få ta del av dom andra studenternas verk och processer. Det är ju trots allt två skilda saker att läsa sig till en konstnärlig process och prata om den med personen som genomlevt den ;S
Min dom efter mötet med Nike och Mattias var att jag kan föra projektet vidare, att min presentation var inte så tydlig. Hur ska jag då visa på denna tydlighet? fortsättning följer.

Reflektion v,20

Forsätter fortsätter fortsätter. Forsätter fortsätter och fortsätter lite mer. Har i mitt senaste inlägg ifrågasatt mina egna ord i denna blogg. Med lite avstånd till inlägget ser jag att jag både har rätt och har fel i det jag skrev. Denna text är till viss del ett ramverk som är en konstruktion, det är något som skapas i stunden när jag skriver det, något utöver det jag gör och skapar i övrigt. Det är till viss del pynt eller strössel eller make up eller whatever. Man får väl helt enkelt lära sig att förhålla sig till den sidan av skrivandet. Jaja
Tillbaka till veckan som gått. Jag är helt klar med hur min utställning kommer att se ut, det blir ett par olika tvapparater jag lyckades låna som ska arrangeras på ett sätt runt boxar som ska likna en stad. Alla filmer handlar om stadsrummet, alla filmer innehåller klipp från innerstan. Alla klipp har varelser i stadsrummet som sitt huvudfokus, förutom en där övergångsstället ställs i förgrunden. Varför valde jag att göra min utställning på detta vis? Jo mitt huvudintresse har handlat om filmandet, vad jag märkte var att det mest roliga att filma var framförallt människor, men att filma folk i ansiktet och verkligen bli smutsig på det viset hade varit för mig för endimensionellt, ett försök att provocera fram något utan att ge "offret" en chans att försöka värja sig. Filmandet man möter i övervakningssamhället är trots allt filmande som är "in your face" på ett uppenbart sätt, det är "in your face" på ett subtilt sätt. Jag hade kunnat intervjua människor och se vad som händer då, det hade varit ett sätt att föra projektet vidare, fast en väg jag inte valde att ta. Jag hade idén att intervjua folk om att bli filmade, lite meta nivå där :). Nu är tiden för kort för att försöka mig på detta dock.
Det har som nämnts tidigare inte varit en helt enkel tid i mitt liv nu och det känns överlag väldigt skönt att kunna sätta punkt för detta och ta ledigt ledigt.
Peace out

Gaah!

Är hela denna blogg bara en ursäkt och försvar till mitt arbete? Känns som gestaltningen i sig är ett tomt skal och denna blogg är till för att jag ska pynta skalet och göra det marknadsampassat eller låssas som skalet är något av dignitet. Ungefär som dom där facebook grupperna "denna toarulle kan få fler fans än fredrik reinfelt", och sen har man bilder över hur grym toarullen är. Det känns som jag har varit riktigt ärlig om gestaltningen en gång innan och det var när jag känner att jag är kluven till arbetet, allt annat är en stor skröna, en försäljningskampanj, massa bs. jaja, jag får väl stå för det jag skrivit.

Reflektion v.19

Önskar jag kunde dela med mig mer av klipp och så. Jag har inte hört av mig till jurister som ska finnas på universitetet om min förmodade gestaltning och min förmodade del av utställningen. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag får lov att visa upp det jag har gjort.
Jag fick tipset att försöka mer att komma människor nära när jag filmar, iaf var det så jag tolkade min respons på seminariet. Jag tog mig ut för att filma en till och kanske förmodad sista gång med detta i åtanken. Vad jag filmade försökte jag väl passa in i det ramverk jag skapat för mig själv sedan innan, att försöka filma på ett sätt där jag försöker få fram lugnet och det stilla i ett stadsrum fyllt av rörelse. Detta har och göra med den fascination jag såg i att stadsrummet verkar vara fyllt av varelser som vill därifrån, någon annan stans, vad händer om man försöker vara en konstant i detta rum?
Hursomhelst tillbaka till veckans filmande, jag gjorde en viss perspektivsförändring och höll kameran stående i ett läge som ger människor möjlighet att möta mig med blicken. Nu blev perspektivet nästan helt efter den urgamla centralperspektiv modellen
kommer ihåg att jag hade många bildlektioner där jag fick jobba efter detta centralperspektiv, där uppgiften var att rita olika saker olika stora i förhållande till horisontlinjen och punkten i mitten. Kommer ihåg lektionerna som ganska tråkiga och så men frågan om perspektivs roll i bildskapande lyftes igen för mig i gymnasiet och även eftergymnasiala studier. Då berättades att förr i tiden ansågs det vackra det harmoniska, och i detta begrepp harmoniskt fanns former som det gyllene snittet, den perfekt runda cirkeln, triangeln, kvadraten osv osv, och detta perspektiv, centralperspektivet. Ett perspektiv ögat kunde vila i med sin matematiska exakthet. I denna harmoni fanns en konflikt, i denna matematiska exakthet finns stadsrummet, folk rör sig, stannar för rödljus, väntar, går, bilar rör sig i en uträknad maxhastighet, vägar går rakt fram eller rakt åt sidan eller i exakta vinklar. I denna exakthet ska människor finnas och va händer? Vi flyr den, vi ska vidare, till nästa station.
Jag fick i mina nya tagningar möjlighet att på ett helt annat sätt möta folks reaktioner som nämt tidigare, dom flesta reagerade ganska lika, precis som dom flesta beter sig ganska lika, man på något vis skylde sig från linsen, tittade bort, aktade på sig. Fann sig i situationen tillräckligt för att inte konfrontera mig men njöt inte att vara sedd. Jag filmade två olika ställen som på något vis illustrerade olika saker för mig, ett klipp är jag på linnegatan på en tid när ganska få människor finns där, i det andra är jag mitt i nordstan. I det första kändes det som personerna mer var obekväma i att jag stod där och filmade, det blev mer påtagligt att dom var med på filmen kan man säga. Mitt i gröten kanske man kan göma sig mer, i nordstan fanns det fler som bröt av och gjorde något annat i kontakt med mig, bland annat en kille som lite kaxigt nästan gick in i mig och kameran.
Till sist får jag väl skriva om utställningen. Min idé är att presentera mina klipp som loopar i på olika skärmar, jag får se hur detta kommer funka rent praktiskt fast hoppas det ska ros i land.
Dagens visa (theyre back again):

Enn annan sak ...

Många som kommenterat att veckan då vi hade utbytet med schillerska upplevdes som ett störande brott i processen. Fick även detta bekräftat av Mattias i vårat förra bg möte att även han såg det som ett problem. VARFÖR satt alla och inte sa nåt till Malin om detta före eller efter? ställde mig själv samma fråga, konfronterade halft henne dagarna innan om problemet jag kände att engagera mig i något när batteriet tagit så tokslut, jag var inte säker framtills då att det inte var obligatoriskt. Va är det för skit? inte vara klar och tydlig med vad som är obligatoriskt och inte utan att man frågar? Alltså vi gick in och höll i två lektioner, utan något examinerande, reflekterande, utan att vara ihopkopplat med något moment utanför den specifika dagen, man kan väl nästan säga att vi vickade? fast utan ersättning? Jaja fast det va ju i "utbildningssyfte". Och vi har ju egentligen ingen rätt att vara kritiska för vi ska ju brinna för det här, så mycket att vi kan arbeta gratis.
Dessutom försökte tydligen vissa tacka nej till den så kallade "möjligheten" efter att ha blivit uthängda på bloggen, och fick sedan reda på från Malin personligen att man bör göra det eftersom man redan tackat ja, när tackade jag ja? Ju mer jag tänker på det desto mer ångrar jag att jag var en del av det. PUNKT

Reflektion v.18

Hallå "bloggen", "kul" att ses igen... Har varit lite dålig på att skriva den senaste tiden ... men ska bättra mig. Vad har hänt sedan sist? Jo jag har missat en vecka jag försöker komma ihåg nu i efterhand, veckan gick som följer.
Jag har känt från och till att jag inte kommer framåt tillräckligt snabbt i mitt projekt, min inställning har hela tiden varit att jag vill utforska och skapa. I skapandet kan man förvänta sig något typ av resultat, ett mål, en skapelse eller verk som konsekvens av själva skapandet. I bild har detta kanske varit något att ha tillförlit i, skapar jag något får jag ett resultat. Många andra situationer kan ett arbete inte behöva materialisera sig i någon påtaglig som man kan uppleva med sina sinnen. Läraryrket är fullt av situationer där ens slit inte behöver innebära att man kan få belöning i att ens arbete förändrar. Det kan vara otroligt skönt att få "skapa" i till exempel tusch, för är du klar kan du se det du har gjort, du kan dela med dig till din omgivning, du kan säga "titta titta vad jag har gjort" och så kan människor omkring dig ge respons på det färdiga verket.
I denna gestaltningsuppgift har jag försökt att lägga tonvikten av mitt arbete åt det utforskande arbetet. I detta arbetet har jag ställt mig en grundläggande fråga, vad händer när man filmar något? Likt teoretiker vi har fått provsmaka i utbildningen tror jag att det medierande verktyget man använder också förändrar det man säger, uttrycker, ser och så vidare. Alltså tycker jag att frågan är relevant ur ett rent intellektuellt perspektiv, men min gestaltning skulle inte vara någon avhandling tyckte jag så jag fick söka svar någon annan stans. Jag avråddes från att gå dit jag känner mig som bekvämast, att våga gå ut med sin åra om jag får lov att vara lite kryptisk. Men vad är jag nu? Jag känner att det utforskande arbetet är fascinerande, utvecklande och så. Jag är dock i en fas i mitt liv där jag egentligen inte känner mig redo att fullt ut vara fascinerad och där jag inte känner att jag orkar utvecklas. Samtidigt vill jag göra det bästa av gestalningen. Jag är fast i det dilemmat lite. Ena sidan säger kör, andra sidan säger vänta på mig. Veckans låt:

Björn är ute på villospår?

Hittade dessa väldigt häftiga och samtidigt lite obehagliga bilder. Oscars projekt har fått mig ner i döden träsket igen. Eller rättare sagt tankarna är svårare än vanligt att undfly. Min utgångspunkt var vad händer med något om man filmar det? Nu har jag på vissa sätt gått ifrån denna grundutgångspunkt, även om jag har med vissa delar av det fortfarande. Kommer ihåg att jag fascinerades av fotoalbum, hur genren så definitivt och absolut bestämmer innehållet, alla spelar med. Här ser man ett litet brott mot detta i och med att bilderna får handla om sånt fotoalbum liknande bilder inte brukar. Min inspiration spirar iväg, men är det för sent att börja från scratch? ska jag verkligen använda mig av detta uttryck ist för mina filmer? Fortsättning följer. Hittade en annan helt underbar bild i fotoalbum stuk;

Första klippet

Som efterfrågats från handledare å så lägger jag nu upp ett litet smakprov på vad jag jobbar med. Detta är en ganska rejält förkortad verision av råmaterialet ska tilläggas

Reflektion v.17

Forsätter i mitt minimalism spår men med en liten annan ingång. Jag började reflektera över vad som upplevs som så provocerande och irriterande över djur i stadsmiljö. Inga av djuren man möter under vardagen är speciellt hyllade eller har många lovord om sig, duvor skulle kanske vara undantaget som förutom att anses som smutsiga och ivägen även upplevs som en symbol för fred, fredsduvan. Fast det handlar nog mer om att duvan förknippats med kommunikation människor emellan, i formen av brevduva. Kommunikationen borde vara en förutsättning för fred och överenskommelse så på det viset tror jag duvan förknippats med fred. Dom duvor jag och mina medmänniskor möter till vardags är dock mkt mer bespottade vill jag hävda. Vad jag märkte när jag tog upp kameran och filmade djuren i stan var att djuren levde i stadsrummet, dom fanns där och var inte nödvändigtvis beroende av att ta sig någonstans. Människor däremot är oftast på väg någonstans i staden förutom uteliggarna. Uteliggarna kan nog oxå upplevas som provocerande och ivägen även om få skulle våga yttra dessa ord. Jag vill verkligen inte se uteliggarna som ivägen men kanske lever jag med en sådan föreställning i mitt inre. Tyvärr har jag inte vågat filma uteliggare än, eller personer jag misstänker vara uteliggare, kanske vågar detta i ett senare tillfälle, får se.

Vad jag tror kan vara provocerande med djur i stadsrummet är att dom lever där, att dom stör den vanlige människans liv som bör vara fyllt av nyttig distans till sin omgivning och ha ett tempo där man inte utan givet skäl tar tid att bara vara i staden utan hela tiden ska ha en orsak, en anledning. Denna anledning ska leda en någonstans rent fysiskt. Jag vill utmana detta sätt att se på staden genom att filma statiskt, att ta mig an något stillsamt och långsamt, kanske till och med provocerande långsamt. Jag har varit dålig på att visa upp mina klipp här och kommer inom kort lägga upp något smakprov.
Dagens visa blir något av en klassiker, enyoy:

Reflektion v.16

Hej! Lite ute i sista stund här, men tänker hellre sent än aldrig. Har haft turbulent vecka på turbulent vecka så det känns svårt att bena ut saker och skapa sammanhang, något som denna text borde vila på tycker jag. Men jag utgår väl ifrån var jag var någonstans förra gången jag skrev något i denna blogg. Då var mitt huvudintresse vad händer med något om man filmar det? och jag kan säga att jag är kvar i den frågeställningen, jag har dock valt att koncentrera mig mer på något specifikt "objekt" som jag studerar med kameran. Det handlar dels om människor, dels om djur, dels om relationen dem emellan, finns det skillnader mellan hur man behandlar djur i bildsammanhang till skillnad från människor? Människor som i allra högsta grad oxå är djur såklart. Hur väljer vi att ta avstånd från djuren och djurens värld? vad lyfter vi fram som meningsfullt och givande och vad kan vi lära oss av djur? Detta är spännande frågor jag intresserar mig för just nu. Jag tänker att jag ska änsålänge fokusera på djur som finns i stadsmiljö, alltså husdjur, fåglar, kanske fiskar om man kan lyckas filma dessa, och förståss även människor. Änsålänge har formen för att filma detta hållt sig till en ganska minimalistisk form med stor inspiration från dagens låt:


Vad jag hittar blir vad jag hittar. Vad jag har dokumenterat änsålänge är dels duvor, hundar, ankor och andra fåglar och människor. Jag satte mig på avenyn för att dokumentera när människor går över övergånsställen, kanske för att jag såg detta som en företeelse dom flesta andra djuren skulle ha extremt svårt att genomföra, kanske oxå för att röd och grön gubbe symboliserar på många sätt hur jag upplever offentliga platser i stan. Sen filmade jag som kontrast till detta vid näckrosdammen hur fåglar samlades runt mat människor hade givit dom, och efter det "levde" på platsen, att dammen i sig blev på ett sätt målet till skillnad från människorna vid övergångsstället som var på väg någonstans. Som sagt jag vet inte exakt vad jag letar efter, jag vet bara att jag likt människorna vid övergångsstället är på väg någonstans ;) Peace out

Reflektion v.15

Take two, eller rättare sagt take one, eller take two. Jaja. Började på handledarens uppmaning att filma i stort sett direkt efter jag fick tag i dv kameran från skolan. Eftersom det var en så fin dag tog jag mig ner till röda sten, satt i solen och filmade det jag såg. Det första var fåglarna, några duvor gick omkring vid stranden och jag såg att två av dom hade fattat förtjusning för varandra. Likt människornas köttmarknad fanns dans med i förföringsleken, dom började gunga med huvuden upp och ner tills honan la sig ner på marken och hanen hoppade på. Efter detta noterade jag en hund och havet. Sedan började jag tänka, vad skulle hända om jag filmade människor? Får man det? Jag vet inte, jag kommer ju inte nödvändigtvis publicera filmen men det kan ju i allra högsta grad uppfattas som kränkande. Samtidigt är jag på offentlig plats och vi har en grundlag som försäkrar oss om yttrandefrihet. Jag var mitt inne i ett dilemma och mitt projekt tog form efter detta. Min fråga i denna "andra tagning" var vad händer med något om man filmar det? Jag testade resten av dagen att filma olika saker och såg hur jag reagerade som filmare i och med att jag filmade det, jag försökte oxå tänka mig in i den eller det som blir filmat, vad händer med det?
Där någonstans fastnade jag denna vecka, jag är oklar om mitt projekt kommer i slutändan handla om denna problematik men jag tyckte det var ytterst intressant när jag väl började filma saker omkring mig.
Veckans låt:

Grizzly Man!!!

Den fantastiska dokumentären Grizzly Man finns uppe på SVTPlay gratis att streama, kan man tänka sig. Tyvärr verkar det som dom tar bort den nu ikväll så skynda :)

Reflektion v.14

I en vecka späckad av dels flytt och dels skrivande är det svårt att tänka sig att veckan handlat om mycket annat än ... ja, just flytta och skriva.

Skrivandet har handlat om bildämnet i skolan, vad är det egentligen som är poängen med att ha ett sådant ämne? Vad är det jag som pedagog ska bidra med? Vad kan jag bidra med? Vad som framförallt frustrerade mig i bedömningsuppgiften var att just bedömning var något som togs förgivet, att i skolan bedömer vi, så har det alltid varit och så ska det förbli. Jag ser det absolut inte som något förgivettaget och på många sätt väldigt problematiskt, ändå saknade jag litteratur i momentet som lyfte bedömning på detta vis. Jag fick gå utanför utbildningens trygga kanon för att hitta något som kunde utmana synen på betyg som viktigt eller menningsfullt. Ändå fann jag mig i att skriva den där betygsuppgiften med reservationen att jag i alla fall lyfte frågan; VARFÖR SKA MAN SÄTTA BETYG?

Nåväl eftersom min basgrupp tydligen ska kika in lite här med anknytning till gestaltningen som ligger närmast nu i utbildningen får jag väl nämna var jag ligger till där. Jag vill jobba med rörlig bild tror jag, det är något som jag har väldigt bristfälliga kunskaper om och vill därför förbättra dessa. Konflikten jag tänker mig utforska är en mobbningssituation, jag tror dessa händer så otroligt mycket i stunden, flyktiga ögonblick där små nyanser är skillnaden mellan övergrepp och "skoj". Det är väl så långt jag har kommit änsålänge. Peace out

VEckans lÅt: